Att hitta sätt...

Älskling...

Och så kan man göra. Just så. När man är 14 år, i otakt med världen och när man är 10 år och vill glömma de vodkafyllda ögonen rösterna och orden som vittnade om att ett barn borde få vara barn. Ett tag till.   

Man kan hitta sätt. Man kan låta fredagsnätternas dansgolv bli till en flykt, ett av de hårdaste träningspass du varit med om. Promenaderna runt skolan och fotbollsplanen bli till maraton för det fanns inget stopp. Man behöver inte anstränga sig. Man kan hamna i en totalt snedvriden värld där varje kalori räknas och vägs, för man är 14 år och har världens taskigaste självförtroende och självkänsla och någonstans i detta hjärnkontor av kaos tror man att det kan lösas med smalare midja och kotor på axlarna – och fortfarande inte behöva anstränga sig så hårt. Eller så kan man tvinga sig att springa så fort man kan runt den där stora fotbollsplanen nere i byn 7 dagar i veckan enbart för att döva hunger och tankar och vodkafyllda ögon och röster och kanske lite för att revben ska synas. Men det är fel sätt. Det är att missa vad allt egentligen handlar om. Då vill man bara vara någon annan i en värld som blev så fel. När man väger varje gurkbit och springer varje vaken stund, då inser man inte vad det ska komma att betyda. Eller hur det skulle bli när midjan blev allt mer tydlig och kotorna allt synliga.

När du använder dina tankar till detta heltidsjobb så finns ingenting annat. Man gör det för att glömma. Man gör det för att röster fulla av vodka ska bli vanliga och man gör det för att grumliga ögon ska se åt ett annat håll. Man gör det för att det pressar bort allt annat. Det går inte att skrika när man springer där runt fotbollsplanen, det går inte att prata, inte skratta eller gråta. Det går bara att andas häftigt. Andas andas för allt du är värd. Du kan inte lägga dig ner och låta allt det onda ta över, för du springer. Du väger. Du mäter. Du jobbar. Du bränner. Du svettas. Du låter kindbenen synas lite mer för varje dag. Du är oövervinnerlig och ingen kan ta dig nu. Du vinner över allt som gör ont, just då. För att ersätta det med en annan smärta. En annan kamp. Men det vet du ju inte just då. Du vet inte. Ingenting vet du. Du springer där runt planen för att du kan. För att äga de minuter det tar, för att äga känslan av kontroll och kraft och ordning.

Men du vet inte.

Älskling, du vet inte.

Ingenting om nästkommande kamp vet du.

Ingenting.  

Till dig...

Jag skriver den här texten till dig. 

Du, som om en sekund en minut en dag kommer att känna det där hugget i hjärtat och tänka att allt är ditt fel. 

Det som sades, det som gjordes, det där som blev fast som inte eller aldrig skulle bli. Det som hände ändå. 

Det där ordet som satte sig som en tagg eller det där slaget som inte var meningen. Egentligen. Fast det träffade dig. Eller någon. Hårt. Men meningen.. klart det inte var meningen för hade du gjort annorlunda kanske allt hade varit bra nu. Kanske. Och så ligger du där med gråten i halsen och undrar hur du kan ha misslyckats så.  

Jag skriver detta till dig. 

Du som snart tar helg och tänker att denna helg ska bli annorlunda. Denna gång ska du vakna tidigt, dricka kaffe ute eller på balkongen och sitta där och bara njuta av varje sekund du faktiskt lever. Du ska ta på dig den där varma kappan och gå ut, andas höstluft och le åt att det faktiskt kom en höst till. 

Det blir inte så. 

För det där ordet som sades. Det där slaget som träffade. Hårt. De där tårarna. Bråken. Skriken. Tystnaden som lade sig över det där som skulle vara så fint. Så ordnat och vackert. 

Vet du… 

När det som kallas vardag äter upp det där som borde ha blivit och visar sin dåliga sida, så finns det fortfarande en sida till. För vi vet alla hur det känns. När manteln av dåligt samvete trycker dig hårt över ryggen. Vi har alla varit där. Olika situationer. Olika vardag. Samma mantel. Samma tyngd. Samma viskning... ”vad gjorde jag för fel. Vad skulle jag gjort annorlunda”

Jag skriver det här till dig. 

För du tycker att allt är ditt fel. Jag skriver den för att säga att det inte är det. För att du ska veta att du inte är ensam. För det vill man gärna tro att man är. 

Ensam. Men det är du inte. 

Jag skriver detta till dig. 

Till mig. 

Till oss.