Julen...

Julen kom snabbt i år.
Jag har inte hunnit förbereda mig
inte gjort klart alla tankar så det inte blir kaos på självaste julafton
(för då ska man lysa som tusen juleljus och le sitt största leende och
vara tacksam för det man har och tro mig det är jag...)

Jag har inte hunnit säga till mina spöken att ta en paus
lite vila
(så jag får vila)
att ta steget bort när julen knackar på
att hålla sig borta
för på självaste julafton vill jag inte tänka på något annat
än just den dagen.
(de har nämligen kontroll över vissa tankar och
jag föraktar dem för det)

När granen tänds och glöggen serveras
vill jag inte göra annat än att dricka glögg och sitta nära och
glädjas åt de som finns omkring mig och
tänka vackra tankar på de som inte fick vara med längre.
Jag vill inte upprätta ett räddningsläger
för mina egna trasiga känslor och
jag vill inte lappa ihop det som egentligen inte går att laga och
jag vill inte känna sorg.
(inte på självaste julafton)

Jag önskar lite andrum bara.
Ett minne som jag kan ha nytta av och
vårda ömt och
som kan ge mig kraft de dagar när saknaden efter henne
blir för stark.
Jag vill vara delaktig och inte bara vara där.
Jag vill göra självaste julafton
till den bästa dagen och
jag vill göra den till vår.

Älskar dig syster!!

Vad som är viktigt...

Man måste välja.
Göra ett val mellan olika saker och
därefter gå vidare.
Man måste se ut de saker som är värda att lägga energi på.
Som betyder mer.
Resten måste lämnas bakom.
Det kan vara bland det svåraste man måste göra.

Därför stänger jag min dörr nu.
Jag lägger ner något som tar för mycket kraft och
jag lämnar det bakom mig.
I tanke och o själ.
Jag tar en annan väg
väljer något annat och
ger min energi till de änglar
som finns vid min sida.
De betyder mer.

Änglarna viskar mitt namn de dagar då jag själv inte vet vem jag är.
De leder mig rätt när jag vandrat vilse och
jag bär deras värme i mina händer.
Jag vårdar dem ömt.

Så detta är slutet.
Jag låser mitt fönster och stänger kalla vindar ute.
Jag har ingen plats för dem längre.
Nu gör jag valet och
jag går vidare.


Please do the same...

Snälla, stanna hos mig...

Vid midnatt faller jag igenom.

Hon kom bort sig någonstans
mellan ett samtal och en promenad och
hon har irrat omkring sedan dess.
384 dagar tog det att slita ut ett par stövlar.
384 nätter
400 stjärnfall där hon önskade sig något
varje gång
men aldrig
aldrig
fick hon det hon ville.
Hon begärde egentligen inte mycket alls.

Hon bär omkring på en längtan.
Hon har händer som fångar upp de fallna
hon har skrattgropar man kan vila i och
hon bär på ett skydd andra avundas.

Men hennes vingar är slitna och vid midnatt faller hon igenom.

Hon vill vinna tillbaka känslan
av daggvåta barfotapromenader
med någon som betyder mer än hon kan beskriva.
Hon vill hämta hem drömmen
där hon var flickan som levde bland längtans färger
och
hon vill hitta tillbaka till bryggan
där allt hände.
Där stormen förliste skeppet.


Hon är den som springer på Vintergatan
så att hjärtat ska slå lite extra
för det är på det sättet
hon får veta
att hon fortfarande finns till.
Hon är den som verkligen försöker
fast ändå inte.


Det var länge sedan nu.
Hon föll en bit och medan hon samlade skärvor
bad hon honom...
Snälla, stanna hos mig...

Att lära sig att skratta...

En konst.
En spricka där ljuset letar sin in.
Ett steg som leder bort.
Det är där vi är.
Det är där vi lärde oss att skratta.

Åt världen.
Åt det som gör mest ont.
Åt varandra.
Vi vet hur man gör nu.
Vi har lärt oss att ge livet ett leende.
Kanske kan vi skingra mörkret.
Kanske kan vi gå vidare.
Tillsammans kan vi skänka världen det leende den sedan länge förlorat.

En del i vardagen.
Det där lilla extra som kan förflytta berg.
Vi kan göra det.
Vi kan göra underverk
för vi
har lärt oss att skratta.
Du och jag har visat att vi kan.
Vi
två av de mörka
har hittat ett ljus
vi kan dela med oss av.
(annars är det svårt att dela för inget vill befinna sig i skuggan av något annat)

Vi hittade en tavelduk.
Ett landskap fullt av färger.
Vi tog ett steg och
hittade en dag ännu ogjord.
Vi lärde oss att skratta...

En dag av tomhet och undran...

Det är över nu.
Jag kan inte lägga energi på saker
som inte är möjligt längre.
Det måste bli ett slut
ett avsked
en ny början.

Ute är det lördag.
Inne är det måndag.
Alltid måndag.
Men jag har mina minnen
min penna och
min skrivbok.
Jag kan nog säga
(viska)
att jag trivs för en stund.

Jag vill inte vara den som vänder sig bort
istället för att se.
Inte vara den som missar när dörren öppnas
lampan tänds och mörkret skingras.
Jag vill inte vara en del av dem som sitter fast
på en parkbänk och undrar
när sista bussen går.
Jag vill vara den som visar vägen och
som ger en varm kopp kaffe till den som fryser och
som håller om utan att hålla fast.
Jag vill vara som du.
Kanske det är i den stunden jag får mina svar.

Det är slut nu.
Över.
Dina ord sparkar jag undan för att få plats med mina egna och
tiden blir ett fotografi
som så småningom bleknar.
Det finns änglar som vill mig väl och
jag klarar mig.
Jag klarar mig.

Du har nu stängt den dörr som borde vara öppen.

Det är kallt och kanske blir det snö inatt.

Det är mörkt.

Jag går vidare.

Det finns fortfarande tid...

Att flyta omkring.
Vänta på en räddning
en flytväst
en livbåt.
Vänta på ett andetag
som kan föra en rätt.
Någon viskar att det finns fortfarande tid...

Människor man har träffat har en annan inverkan på ett trasigt hjärta.
De rör sig lite mer rofyllt
lite mer stilla.
De rörde vid mig och aldrig blir det som förut.
De som inte finns kvar och de som blev kvar.
De som fortsatte någonstans och de som fortfarande skriver sin historia.
De har alla en inverkan.
De har alla ett namn.

Livbåten dröjer.

Det blir aldrig riktigt mörkt.
Ett gatlyse nära mitt hus.
En bil som åker någonstans
som har ett mål.
Dessa lysen slocknar aldrig.
Det blir aldrig riktigt mörkt.

Flytvästen som kastades till mig passade inte.

Det finns tid till att invänta lugnet.
Tid till att andas in svaren på de frågor
som hotar min vardag.
Tid till att förstå.
Eller så stannar tiden just här.
Slutar att ticka.
Väntar med spänning på att någon okänd hjälte
ska dra igång urverket igen.
Kanske den hjälten aldrig kommer.
Kanske tiden stannar just där.

Jag fick en liten filt över axlarna ikväll.
Ett samtal
en vän
en räddning.

Livbåt och flytväst behövs inte
när man har en filt av kashmir
över sina axlar.




Hon letar luft i 578 bortkastade lungor och
hon söker efter spår
efter svar
efter ett tecken
och när hösten tappar sitt sista blad
kan man fortfarande höra henne
be
om natten.