En dag av tomhet och undran...

Det är över nu.
Jag kan inte lägga energi på saker
som inte är möjligt längre.
Det måste bli ett slut
ett avsked
en ny början.

Ute är det lördag.
Inne är det måndag.
Alltid måndag.
Men jag har mina minnen
min penna och
min skrivbok.
Jag kan nog säga
(viska)
att jag trivs för en stund.

Jag vill inte vara den som vänder sig bort
istället för att se.
Inte vara den som missar när dörren öppnas
lampan tänds och mörkret skingras.
Jag vill inte vara en del av dem som sitter fast
på en parkbänk och undrar
när sista bussen går.
Jag vill vara den som visar vägen och
som ger en varm kopp kaffe till den som fryser och
som håller om utan att hålla fast.
Jag vill vara som du.
Kanske det är i den stunden jag får mina svar.

Det är slut nu.
Över.
Dina ord sparkar jag undan för att få plats med mina egna och
tiden blir ett fotografi
som så småningom bleknar.
Det finns änglar som vill mig väl och
jag klarar mig.
Jag klarar mig.

Du har nu stängt den dörr som borde vara öppen.

Det är kallt och kanske blir det snö inatt.

Det är mörkt.

Jag går vidare.