Skaver lite grann..

Gör inte så stor sak
av mig,
det brukar inte tillhöra det vanliga att man gör,
allra minst jag själv
för du vet
jag fastnar inte som ni andra gör.
Jag skaver bara lite grann.

Man kanske kan säga att jag är sekunderna
mellan två stora händelser,
resan över en helg,
flyktiga ord när tystnade varat för länge.
Mellanrummet i era andetag.

Aldrig är jag
det där stora speciella,
skrattet under middagen med vänner,
tryggheten och det bestående.

Jag är bara ibland
i det där tillfälliga,
vackra minuter men aldrig timmar.
Aldrig när det verkligen gäller på riktigt.

Jag är bara emellan
men aldrig
fullt ut

åt något håll. 

Jag tror att det ska vara så...

När jag var liten satt jag alltid på dörrtrösklar

Blåste såpbubblor och hoppade i vattenpölar och samlade grodyngel till husdjur

Jag kunde lyssna till musik i timtal

skriva ner alla texter och lära mig dom utantill.

Det främmande fanns inte och det jobbiga var alltid enkelt.

Egentligen.

Nu är jag inte liten längre

På promenad genom staden i en svart skinnjacka och ösregn men utan paraply.

I vinterkyla fast utan vantar.

Jag är äldre nu. Mycket äldre.

Men jag tror att det ska vara så, kännas så.

Bli så.

När jag var liten lekte vi i nya världar, jag och min syster

Gick tipspromenader

fikade i trädgården

byggde ljuslyktor på vintern

Tände ljus och klämde på paket under granen.

Det främmande var fortfarande långt borta och hemma var alltid en plats

som fanns tillgänglig.

Mycket hinner hända och

nu är jag inte liten längre.

När jag kör i rusningstrafik med min bil, stressar iväg, jobbar dagarna igenom

känner jag mig plötsligt äldre än någonsin

eller kanske minst i världen.

Men jag tror att det ska vara så, kännas så.

Bli så.

Det också.