Att skriva handlar om att överleva...

"Dagsljus är alltid vackert",
sade du
medan du skrev ner orden på ett skrynkligt kvitto.

Jag har ord inom mig.
Meningar som vill leva
men
du och dina bokstäver
är altid lite bättre.
Lite starkare
och jag tror banne mig
att du har ristat in
din röst inom mig.

Jag släpper orden,
där,
rakt framför dina snälla ögon och
väntar.
Darrar.
"Vill du också ha en bit kvitto"?
skrattar du och går förbi
med pennan i din hand.

Jag släppte orden och
jag faller inte alls lika snyggt
som du, min älskade.

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^
När det är för mycket.
När man står en kväll och ser ut från sitt fönster och undrar;
vad hände?
När regnet hänger i luften och inget smakar som det gjorde förr och
de ansikten jag kände mig trygg med har ändrat karaktär och
de ser inte likadana ut längre.
Vad hände med valen och när valde jag fel?

När man står där och inser att det egentligen inte finns något att hålla fast vid längre...vad finns kvar då?
Jag skriver för att komma underfund,
för att förstå och
för att komma ur.
För att sätta ord på det som finns längst där inne,
som egentligen inte går att förstå men som känns...
mycket.
Jag skriver för att få veta hur mycket mina ord är värda
vad de betyder och
vad de kan göra.
För mig och för andra.
Jag skriver för att leva,
för att fortsätta.

Jag skriver för att överleva.

Du tog mina ord, älskling.

Hösten är här nu.
På riktigt letar den sig in och håller sig kvar och
ber om rum att röra sig i.

Precis som du gjorde den där dagen i september.

Oavsett om jag motar hösten eller dig eller någon annan i dörren
så finns det ett hål bakom mina lungor och
där kommer allt ovälkommet in.
Jag tror att det satt ett hjärta där en gång.

Det var länge sedan jag samlade ord som blev till skönhet
mellan dig och mig och
vi vet att det finns inget vackert längre
det finns inget som kan beskriva det vi har och
jag vet knappt vad vi hade,
du vet,
när vi var ett.
Jag minns bara att det ofta var dåligt väder och
att jag aldrig hade tillräckligt med kläder för att hålla mig varm.

Det sägs att när någon slutar att prata
så blir ett hjärta till sten och
det kanske skrämmer dig när du får veta att du försöker hålla fast vid någon
som tappade sina ord
den där dagen i september?
Du tog dom. Du tog mina ord, älskling och
jag behöver dom.
Jag behöver dom nu.



Jag har hört att man måste förlåta förlåta förlåta för att själv orka.
Säg att det inte är så...

Jag stänger min dörr nu...

"I hennes rörelser kunde de ana fallna stjärnor och 
med sprucken röst viskade hon
Nu stänger jag av..."

Miljoner spöken finns plötsligt i mina fotspår. Vita, håglösa varelser som vandrar omkring och gör mig påmind om saker jag helst vill glömma. Om saker jag vill lägga bakom mig. Ett spöke för varje förlust, för varje dumt val. En odräglig vålnad för varje minne. En bitterhet är planterad och den hålls vid liv även de dagar då jag själv inte orkar agera. 

Jag lägger ner min strid nu. 
Lämnar in mina vapen och tar mig fram på mitt sätt. 
Vänder på fotografier som gör allt för ont. 
Flyttar fokus och blir en i mängden.




Jag stänger ner mitt fönster.
Lärdom slog mig i ansiktet och
jag har sett tillräckligt.

Jag lägger ingen energi mer nu.
Ingen styrka i att försöka förstå,
ingen kraft lägger jag på att analysera och namnge de känslor
jag inte känner igen.
Jag stänger min dörr bara.
Tar ner stegen som var tänkt att klättra på och stoppar undan de möjligheter som finns
men aldrig blir tagna.
Det räcker nu.
Det är bra såhär.
Jag behöver inte mer erfarenheter eller upplevelser.
Inte just nu.
Inte på länge.

Det kommer att bli annorlunda framöver.
En tid där ord inte längre kommer att beröra
inte sätta avtryck eller få mening.
Inte hos mig iallafall.
Ord är bara just ord
som redan är använda och jag vet inte längre
varför jag skriver.
Jag plockar bort för att få plats
för att få tid
att hitta det som försvann för bara en stund sedan.
Jag låter mina ord vila ett tag.
Tills de får innebörd
blir vackra och får färg.
Tills de blir mina igen.

Jag stänger ner nu.
Jag är klar.


"I hennes ord kunde de ana en hopplöshet och
med en silverpenna skrev hon 
Nu stänger jag av..."

Ett taget andetag...

Det sprider sig ett slags lugn över stunden.
Stillhet
som om allt levande väsen stannar upp för ett tag,
väntar,
håller andan,
låter sig formas efter det som komma skall.
Hon stannar upp.
Letar efter ett tecken
en lösning
en önskan som någon kanske gjort men glömt kvar.
Hon letar efter något att hålla sig kvar vid ikväll.
Det finns en slags skönhet i det som inte rör sig.
Konturer som inte suddas ut,
en blick som dröjer sig kvar,
ett taget andetag som inte försvinner eller ersätts.
En chans att få vara ifred.

Hon viskar; stanna nära,
men inte tillräckligt högt för någon att höra.
Stanna nära hela tiden.

Det sprider sig ett slags lugn över hennes tankar.
Hon tar tillvara en överbliven önskning och gör den till sin egen.

Låt inte konturerna suddas ut, viskar hon och
stanna nära,
stanna nära hela tiden".

I din hand...

Jag skulle så gärna vilja se
det du inte visar mig och
jag skulle kunna ta emot de fel
du inte vill göra och
jag älskar dig
även om det är förbjudet.
Du är det mest underbara brott
jag har begått.
Någonsin.


I din hand får jag chansen att bli någon.
Någon som betyder och
som är värdefull och
som är älskad.
Även av mig själv.
Och tillsammans går vi mot det som vi egentligen fruktar men
samtidigt lockar oss.


Målet är klart men vägen dit finns inte på någon karta och
vår tanke om en morgondag suddas sakta ut
ju mer vi låter våra ord röra vid varandra.
Att försöka sätta ihop något utan manual
skulle visa sig vara omöjligt för två vilsna själar.
För två individer som du och jag.

Två orörda själar skulle ändå på något sätt visa sig vara ett perfekt par och
under vackra stjärnor blev det så äkta.
Så vackert och
så förbjudet.
Du talar ord som ingen hör,
men jag hör dem.
Jag hör och jag förstår
men för andra har du varit stum i 256 dagar nu.
Du söker något mer än andra kan ge dig,
något som natten och
andetagen och
regnet på din hud och
tystnaden
kan skänka dig.
Jag vet och
jag kan vänta på att du finner det du söker för du
är det mest förbjudna som funnits i min närhet.

Sekunden det tog...

När striden lagt sig
lever vi
andas vi
fast på olika villkor och
när natten går över till dag
samlar vi ord
hanterar meningar och
sätter ihop stavelser vi kan kämpa oss igenom.
Fast på olika sätt.

Det stannade upp.
Bara sådär och helt plötsligt.
En sekund tog det.
(Hade någon frågat mig hade jag sagt en timme eller kanske två men i verkligheten handlade det om en sekund)
Du behövde inte mer.
Jag fick inte mer.
Vi
blev till ett ord som inte borde falla på någons läppar.
Aldrig någonsin.

När kampen tar vid
tystnar jag
skriker du
men med samma intensitet och
förmåga och
när dörren stängs och livet blir kvar
blundar jag
och du
du
söker nya sätt
att hålla kvar det som försvann
för länge sen.

När striden lagt sig
lever vi
andas vi
fast utan att egentligen finnas till.

Min vackraste stjärna...

Du talar styrkeord,
änglaord,
systerord
som ingen kan höra
som ingen kan förstöra
men om jag blundar hårt och
håller andan
kan jag se dem
med mitt hjärta. ♥

Du bokstaverar vackra ord,
minnesvärda ord,
systerord
bara genom att säga mitt namn
i samma mening som ditt.




Ett ögonkast
jag ser henne
jag ler mot henne
hon är jag
jag är hon.
Systrar.

Glimten av ljus
hinner inte döljas
väcker glädje
inom mig.

Vi delar samma minnen
från barndomen,
vi tänker på samma stigar,
samma blåbärsställen och
vi minns samma stora stenar
vid vägkanten.

Hon är jag
jag är hon.
Hon finns där inne.

Systar.

En sekund av ett liv...

Att skriva någonting annat än dikter eller texter här, med eller utan mening, är svårt. Svårare än jag trodde. Det handlar ju om mitt liv! Kan väl inte va så svårt? Eller?
Det är det. Jag gillar att ställa mig bakom konstiga ord eller surrealistiska meningar. Som bara jag förstår och knappt det ibland. Där kan jag vara mig själv eller någon annan. Där behöver jag inte förklara mig utan det gäller bara för er att läsa, tycka om eller inte tycka om. Det blir aldrig mer än det och jag gillar att ha det så.

Egentligen kanske hon vill sätta sin prägel på ett annat sätt. Ett vackert sätt.

Jag står inför ett vägskäl nu. Kanske jag alltid har gjort men nu är det på riktigt. Nu går det inte att vänta längre. Det skrämmer mig en del. Eller ganska mycket faktiskt. Jag vill inte bestämma. Jag vill inte vara den som tar beslutet för i de flesta fall så slutar det med att jag väljer fel. Jag är sådan. En sån som alltid får den andra vägen. Den som ingen skulle ha valt och som alltid innebär mer jobb. Hur vet man vad som är det rätta då?
Hur vet man vilken väg som är enklast? Vet ni vad det mest jobbiga är? Att i detta fall finns ingen enkel väg. Ingen riktning som innebär mindre arbete. Ingen vacker stig att sätta sin fot på.

Har det någonsin funnits det?

I slutet kommer det att löna sig. Det vet alla. Jag med. Det handlar om att stå kvar bara. Hålla sig fast. Hitta en punkt som jag kan fästa blicken på när det snurrar för mycket och ha tålamod. Mycket tålamod. För det handlar ju trots allt om ett liv. Mitt liv. Min framtid. Det måste väl ändå vara värt något.

Enkelhet är något som får ligga på is ett tag. Tålamod och kraft är något jag måste lära mig mer om. Hitta tiden och förmågan att vinna tillbaka en liten del av den värdighet som försvann för några år sedan.
Ännu ett styrkeprov ska genomföras.





Jag vaknade av att någon grät i natt. Jag gick upp men det hade tystnat. Jag tog ett glas vatten och när jag såg mig själv i spegeln så upptäckte jag att det var jag själv som hade gråtit.
Det fanns ingen annan.
Inte här.
Men i ett annat rum,
i ett annat liv,
finns det någon som just nu vaknar och tycks sig höra någon gråta
bara för i nästa sekund
se sig själv i spegeln och inse
sin egen skörhet.

Hon tänker ofta...

Hon tänkte mycket
på sin mor
hennes leende
som lyste upp natten
hennes trygga stämma
som fyllde hennes drömmar
med vackra sagor varje kväll.

Hon minns
den dagen
då hon föll från världen
där uppe
från trettioförsta våningen.

Hon önskade sig en liten bild,
en minnesbild där konturerna aldrig bleknar och
där hon visste att ingenting förändras.
Någonsin.
Hon önskade att hitta sig själv

och
sent en natt
fann hon
inom sig själv
i ett minne
inuti en spegelbild
en liten flicka
med sommarblå klänning
och

hon skrev här
med fukten
från sina tårar
på den fönsterruta
som inte fanns
men som fanns då
som fanns förr
när hennes trygghet fortfarande levde på
trettioförsta våningen.