Du tog mina ord, älskling.

Hösten är här nu.
På riktigt letar den sig in och håller sig kvar och
ber om rum att röra sig i.

Precis som du gjorde den där dagen i september.

Oavsett om jag motar hösten eller dig eller någon annan i dörren
så finns det ett hål bakom mina lungor och
där kommer allt ovälkommet in.
Jag tror att det satt ett hjärta där en gång.

Det var länge sedan jag samlade ord som blev till skönhet
mellan dig och mig och
vi vet att det finns inget vackert längre
det finns inget som kan beskriva det vi har och
jag vet knappt vad vi hade,
du vet,
när vi var ett.
Jag minns bara att det ofta var dåligt väder och
att jag aldrig hade tillräckligt med kläder för att hålla mig varm.

Det sägs att när någon slutar att prata
så blir ett hjärta till sten och
det kanske skrämmer dig när du får veta att du försöker hålla fast vid någon
som tappade sina ord
den där dagen i september?
Du tog dom. Du tog mina ord, älskling och
jag behöver dom.
Jag behöver dom nu.



Jag har hört att man måste förlåta förlåta förlåta för att själv orka.
Säg att det inte är så...