Att skriva handlar om att överleva...

"Dagsljus är alltid vackert",
sade du
medan du skrev ner orden på ett skrynkligt kvitto.

Jag har ord inom mig.
Meningar som vill leva
men
du och dina bokstäver
är altid lite bättre.
Lite starkare
och jag tror banne mig
att du har ristat in
din röst inom mig.

Jag släpper orden,
där,
rakt framför dina snälla ögon och
väntar.
Darrar.
"Vill du också ha en bit kvitto"?
skrattar du och går förbi
med pennan i din hand.

Jag släppte orden och
jag faller inte alls lika snyggt
som du, min älskade.

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^
När det är för mycket.
När man står en kväll och ser ut från sitt fönster och undrar;
vad hände?
När regnet hänger i luften och inget smakar som det gjorde förr och
de ansikten jag kände mig trygg med har ändrat karaktär och
de ser inte likadana ut längre.
Vad hände med valen och när valde jag fel?

När man står där och inser att det egentligen inte finns något att hålla fast vid längre...vad finns kvar då?
Jag skriver för att komma underfund,
för att förstå och
för att komma ur.
För att sätta ord på det som finns längst där inne,
som egentligen inte går att förstå men som känns...
mycket.
Jag skriver för att få veta hur mycket mina ord är värda
vad de betyder och
vad de kan göra.
För mig och för andra.
Jag skriver för att leva,
för att fortsätta.

Jag skriver för att överleva.