Mannen på bänken.

Jag minns att det regnade
den dagen.
Jag minns inte vad klockan var eller
vad jag hade på mig.
Jag minns knappt hur din hand kändes i min men
jag minns att jag tog den och
jag minns att det regnade.
Mycket.

Inte ett ord hade vi bytt med varandra men
jag visste
att trots tusen ljusår
är du mig närmare än allt.

En annan dag i en annan tid
hade vi gått förbi
kastat ett öga på mannen på bänken och
undrat hur han hamnade där och regnet
hade aldrig nått vår hud
för var och en hade haft bråttom till sitt
men den dagen
minns jag regnet mest av allt.

Egentligen skrämde du mig där du stod med tom blick men
det var hur din hand skakade
hur ditt ansikte bad om möjligheter och
det var hur vi delade meningar som aldrig blev sagda
där
på gatan nära kiosken
där de alltid säljer cigaretter
till lågpris.

Du var som jag.
Ett steg ifrån det du är van vid
ett steg ifrån det du en gång hade.
Tusen ljusår, min vän
är egentligen ganska nära när man tänker på det.

Jag minns att det regnade.
Mycket.
Jag vände och sprang vidare och du satt kvar.

Du -

- mannen på bänken.