 |
| (fotograf: inte jag) |
Jag är 37 år. Ja, 38 i år om man ska vara noga men just nu,
är jag 37 år. Och jag är nästan mig själv. I alla fall så ofta jag kan. Vissa
dagar är jag någon annan. Anpassad, med en kostym som andra sytt, som livet sytt
och som håller det där smärtsamma ute. Den tar jag av mig när ingen ser på. Då
händer det att sömmarna spricker.
Men mest är jag bara jag. 37 år. Det tar en del kraft. Och strider
för att kunna vara det. Och för mig är det en resa som fortsätter. Jag är inte
klar än. Jag är inte där, där jag ärligt kan säga att jag är helt och hållet
mig själv. Men vissa dagar kan jag ana att jag är närmare än innan. För jag kan
känna det där härliga för en sekund, hur skönt det är att kunna se det fina med
att vara jag. Bara jag.
Att vara sig själv är också att vara rädd. Livrädd faktiskt.
Är man för självsäker och aldrig någonsin tvivlar på sig själv eller på livet
så tror inte jag att man känner av sitt inre. Då kommer man inte att beröra.
Inte andra. Inte sig själv.
Det är så jag vill skriva. Det är så jag vill sätta mina
ord. En tro. Till mig själv. Till det som jag känner och är. Att hitta en
plats. Ett hem. Att hitta det där som jag egentligen alltid haft inom mig men
som kommit på villovägar i allt som hänt. I allt som stoppat den lilla
människan från att vara just människa. Kanske ska jag strida ännu mer för att
hitta dit. Kanske. Eller så räcker det med att bara andas. Allt vi behöver har
vi inom oss. Det gäller bara att fortsätta andas. För ibland tappar man det.
Andetaget. Ännu en strid. Ännu en resa. Ännu ett sätt att hitta tillbaka.
Jag skriver för att röra vid känslor. Röra vid det du känner
igen och kanske når vi varandra där. Mitt i en mening som du kanske varit för
rädd för att säga. Tänka. Jag skriver den åt dig.
Åt mig. Åt oss.
För mig räcker det.
Jag är tacksam för er som bär mig igenom mina dagar.
Ni som får mig att
skratta.
Tack.
