Det borde vara så enkelt. Det där lilla extra. Det som får hjärtat att slå lite mer. Det som gör att när man står där på kvällen och ser sig i spegeln, att man då kan säga att ”idag har det varit en bra dag, just idag mår jag bra”.
Att lyckas. Vi människor söker lycka på olika sätt. Att ge hela sin tid och energi till sitt arbete, att sätta familjen främst och bli super mamman som aldrig missar en träningstid, föräldramöte och som alltid sitter längst fram på alla avslutningar eller konserter. Att bli den där goda medmänniskan som ger sig in i alla projekt du kan tänka dig. Arrangerar festivaler, samlar ihop pengar till barn som far illa eller djur som behöver hem. Alla söker en mening, betydelse eller framgång. Alla vill bli bra på det de gör. Bidra till en förändring hos andra eller enbart hos sig själva.
Att växa sig fram.
Jag har hittat en annan sorts lycka. Den där som man egentligen inte kan ta på. Som finns där dagligen men som man kanske inte lägger märke till. Jag skulle gärna vara stålkvinnan som alla pratar om, som med sin energi och vilja kan förflytta berg och som alltid har någon bra lösning att komma med. Jag har drömt många gånger om att bli ett ansikte utåt, en person med ett namn som faller på andras läppar i väl valda sammanhang och som gör skillnad.
Det är när kvällen kommer och jag diskar upp den sista disken eller hittar tiden att göra något annorlunda som jag inser att jag faktiskt har det ganska bra. Det är när jag låser min dörr, låter värme ljusen skänka precis det ljus jag behöver och kryper upp i soffan och tänker att imorgon är det en ny dag, en ny arbetsdag och ett nytt tillfälle där jag får träffa människor som uppskattar mig. Det är inte alla som har det. För alldeles för många runt om i världen finns det inget hopp, ingen tisdag efter måndag, ingen dörr de kan låsa om sig eller någon som frågar hur det är idag. Jag kanske inte anordnar möten, bidrar till stora arrangemang eller projekt som blir uppmärksammade. Jag är inte super mamman som alltid sitter i bilen på väg någonstans eller karriärkvinnan som bär portfölj och kostym. Jag är heller inte den där centrummänniskan som är på fler fester än det finns vardagar eller som har hela mobilen full av namn och telefonnummer och tusentals bekanta att umgås med men
jag har någonstans att ta vägen när mörkret ger mer smärta än lindring och jag har tillräckligt med nummer att ringa för att känna att jag har en betydelse. Att för vissa gör jag skillnad.
Jag kanske inte kan allt, inget lokalsinne värt att nämna och jag kan inte alla landskap eller vilka länder som ligger nära vilka. Jag kan inte sy eller räkna speciellt bra och när det kommer till att teckna förstår jag inte alls hur jag ska göra. Matlagning sträcker sig till enkelhet, jag jobbar på att lära mig mer om tålamod och styrka och jag försöker mer och mer hitta mitt eget värde. Jag jobbar på min roll som människa.
Jag är inte ett stort namn...
...men jag har ett namn och ett värde som syster, vän och människa.
Det är framgång för mig.
