Går du bredvid?

Jag har oroat mig så länge nu.

Somnat med obehaget så där nära inpå, så man nästan kan känna det hårda hjärtslaget mot lakanet.

Somnat, för att vakna med ett ryck i en av alla tungandande drömmar som kommer nuförtiden.

Jag har oroat mig så länge.

Det är morgon, solen skiner kanske inte men det är snart vår. Fast jag älskar hösten mer.

Jag försöker lokalisera mig och sedan den där insikten igen – var det så här det skulle bli?

Lagt runt all oro finns det där som överger sist, hoppet och det viskar lite lätt, att det är inte över än. Det kan fortfarande vända.

Utanför mina smutsiga fönster på 4:e våningen gör sig ännu en vår redo, även om jag älskar hösten mer.

Det är inte över än.

(Och jag skulle så gärna vilja ha den där halvan nu. Den som saknas, som fattas mig. Jag vill att den sätts på plats så att de hårda hjärtslagen blir mjuka och lugna.) 

Allt för ofta och alltid undrar jag hur det skulle ha blivit. Ni vet, om det var som jag ville. Hur skulle vardagen se ut då? Vad fyller man ett hål med som helt plötsligt inte är ett hål? Jag målar upp den där bilden när jag går till bussen på morgonen. Om du skulle gå bredvid. Eller om jag skulle bära dig för du var alldeles för morgontrött. Precis som jag. Du skulle ha svarta kängor med foder. Som håller för just den här årstiden. Och du skulle bli den där halvan som fattas för min halva. 

Det skulle du.

Jag har oroat mig alldeles för länge.

Och runt allt finns det där hoppet, det kan fortfarande vända. Det är inte försent än.

Jag kanske inte kan få den där halvan. Men jag kanske kan få en tredjedel.

Jag kan ju åtminstone försöka.

Tidig morgon. Jag tar på mig mina svarta kängor och går ut. Mot bussen. 

Går du bredvid?

Ett lugn...

Det sprider sig ett slags lugn över stunden.
Stillhet
som om allt levande väsen stannar upp för ett tag,
väntar,
håller andan,
låter sig formas efter det som komma skall.
Det är vackert. Stunden då man vet. 
Att stanna upp.
Leta efter ett tecken
en lösning
en önskan som någon kanske gjort men glömt kvar.
Hon letar efter något att hålla sig kvar vid ikväll.
Det finns en slags skönhet i det som inte rör sig.
Konturer som inte suddas ut,
en blick som dröjer sig kvar,
ett taget andetag som inte försvinner eller ersätts.
En chans att få vara ifred.

Hon viskar; stanna nära,
men inte tillräckligt högt för någon att höra.
Stanna nära hela tiden.

Det sprider sig ett slags lugn över hennes tankar.
Hon tar tillvara en överbliven önskning och gör den till sin egen.
För det är vackert. Stunden då man vet. 

Låt inte konturerna suddas ut, viskar hon och
stanna nära,
stanna nära hela tiden".

En vän lärde mig det...

Det finns en massa ställen som vi inte vill besöka.

Livet förbereder oss på att de finns.

Men bara ibland. 

Det spelar ingen roll hur vi försöker undvika eller om vi avsäger oss alla band till ödet eller Gud eller vad det än må vara vi tror på,

för det vi känner under fötterna,

det där kalla källargolvet när katastrofen slår till,

är samma för dig som för mig.

På olika sätt men ändå så lika. 

Och någon sade att livet är fullt av krafter som vi inte ser.

De finns, även om du i din lilla värld

bestämt dig för att de inte gör det eller

att du inte ska tro på dem.

De finns där. Ändå.

Det är i den där katastrofen som sorgen viskar saker till oss.

En väldigt tyst och vacker och varsam liten röst

vi får till låns en liten stund.

Den viskar små små saker som man bara hör

när man ligger riktigt riktigt stilla

nära det där golvet

som vi har valt att kalla botten.

Det är inte förrän man hör dessa saker som man vet

vad man förlorat eller vunnit och det är då de flesta vet

hur det var att falla och hamna

längst längst ner.

På riktigt.

En vän lärde mig det. 

Och du är inte där förrän du hör den där lilla viskningen.

Det är då insikten kommer.

En gång för alla.

Det är då alla frågor blir till stoft för svaren

svaren

suddar ut allt som innan kallades tvivel och sömnlösa nätter.

Det är då vi borstar av oss gruset och smutsen

tar någon vid handen och reser oss upp.  

 

Den där lilla rösten.

Så där nära nära det smutsiga jordgolvet 

som vi har valt att kalla botten.

Vi kommer inte undan.

Det är heller inte meningen.

Och det är när vi inser det som vi kan bli riktigt fria.

En vän lärde mig det.