Nu stänger hon av...

Det finns tid till allt. Tid till kärlek och hat, skratt och tårar. Det finns tid till
att vara närvarande och att dra sig tillbaka. Det finns tid till att tänka efter en gång till.

Jag är inte bra på speciellt mycket. Inte att måla fina landskap eller att sticka en halsduk. Jag är inte bra på att hålla växter vid liv och jag är definitivt inte lagd åt det tekniska hållet. Men jag har en passion. En drivande lust till att skriva. Jag kan ibland säga att jag faktiskt är bra på det. Det är nu på senare år som jag insett att det är min livlina. Det som håller mig flytande.


"I hennes rörelser kunde de ana fallna stjärnor och
med sprucken röst viskade hon
Nu stänger jag av..."

Miljoner spöken finns alltid i mina fotspår. Vita, håglösa varelser som vandrar omkring och gör mig påmind om saker jag helst vill glömma. Om år jag vill lägga bakom mig. Ett spöke för varje förlust, för varje dumt val. En odräglig vålnad för varje minne. En bitterhet är planterad och den hålls vid liv även de dagar då jag själv inte orkar agera.

Jag lägger ner min strid nu.
Lämnar in mina vapen och tar mig fram på mitt sätt.
Vänder på fotografier som gör allt för ont.

"I hennes ord kunde de ana en hopplöshet och
med en silverpenna skrev hon
Nu stänger jag av..."

Jag behöver bli påmind...

Jag är här inne. Hon är här inne. De andra är där ute.
Vi kan se varandra i ljuset, i mörkret.
Vi kan höra varandras tystnad och
vi kan känna varandra i samma dröm.
Vi finns tillsammans.

Jag hade glömt hur lång vägen genom olika faser i livet kunde vara.
Jag hade glömt hur fort gräset kan växa och fort det kan vissna.
Försvinna och bli till ingenting.

Jag behöver lära mig om tålamod och väntan.
Förändring och att vara ödmjuk.
Jag behöver varje dag, varje natt,
bli påmind om de guldkorn som finns längst vägen.

Jag kommer fram till slut.
Innan dess hamnar jag fel, vilse, galet snett,
fumlande i mörkret och traskande i regn.

Det är då det finns ett val.




Du finns här inne med mig.
I mina tankar men ändå här inne.
De andra finns där ute.
Utanför.
Lite sådär bakom så bara skuggorna kan anas.

Hon är den vackraste för mig...

Vissa dagar är inte mina dagar...

När allt går åt fel håll och du inte hittar rätt väg alls. När saker du tar i går sönder, även någons hjärta, och plötsligt står du där och känner någons tårar på din hud.
Vissa dagar bara är det så. Vinden blåser inte det håll du vill och ibland, ibland måste det få vara så. Hur ska du annars kunna känna skillnaden?
En person frågade mig idag hur det känns att bara ha sin syster kvar i livet? Att inte ha någon annan kvar? Inga föräldrar eller nära släktingar att luta sig tillbaka mot...
Om hon bara hade kunnat se den smärta den frågan skapade.
Jag svarade som jag brukar svara...det går men det är svårt i vissa stunder. Men det går bra. Min syster är mitt allt och vi klarar oss...vi klarar oss faktiskt.
För det gör man ju. Hur hårt man än faller så efter ett tag så fixar man det. Nästan alltid iallafall. Men det tar tid och det måste det få göra. Tiden läker men det blir aldrig helt bra. Den lindrar.
Saknaden blir inte mindre, bara mindre plågsam.

Det var genom dina rörelser
jag vågade leva
(eller finnas på riktigt)
Kanske som du alltid velat.

Och det var genom ditt skratt
jag satte hopp om lycka
(eller förstod att det fanns ett leende
jag inte upptäckt än)

Jag vet hur du kämpade och
det var i den kampen
du fann ljuset som nu vägleder mig
(eller får mig att gå vidare)

Så som du skulle ha gjort...


Tack syster för att du finns...:)

Love!!


Något lite mer lättsamt...Chilli är fortfarande lika jobbig...

Tog en vilodag...:)

Min rygg sade åt mig idag kl 05.45 att det var dags att ta en vilodag...:) Benen strejkade och jag trodde ryggskotten var ett faktum men med hjälp av söta små piller känns det relativt okej just nu.
Alla behöver vi lite vila emellanåt...

Människa är ett konstigt väsen...hör en sak och vips så skapades ett osant rykte. Inte svårt alls. Ett par ord, en mening i fel öron och sedan får man höra både det ena och det andra...Var befann man sig själv? Alltid får man höra allt efter alla andra. Det är mest spännande tycker jag. Den som det rör hör det inte förrän alla andra har hört det.
Nu är det så att det är bara att skratta åt det. Folk har inget liv...så enkelt var det.

You can laugh in my face if you want
I wont hear and I wont see.
I can never make you feel
when your heart is made of steel
and I can never become
that person you want me to be.



Imorgon blir det åter igen att inta sin inte allt för sköna kontorsstol och ta emot alldeles för många samtal och inse att man är rätt betydelsefull trots allt...:)

Jag kanske inte vet
hur du lekte som barn
eller
jag kanske inte vet namnet på spöket
som skrämde dig när du var liten...

men jag känner till den lilla ljusglimten i dina ögon
när du är lycklig
och
jag känner till vecket i pannan
när du funderar.

Jag kanske inte känner till
din innersta längtan
eller
jag kanske inte vet namnet på ditt första husdjur...

men jag känner till alla dina linjer
i ditt ansikte när du lyssnar på någon
och
jag känner till gropen i din högra kind
när du är orolig.

Jag kanske inte vet vad du gillar mest
men
jag känner till alla dina linjer...


Någonstans finns det någon som upptäckt just dina linjer och som älskar dig precis som du är. Glöm aldrig det! :)

Idag är det en sådan dag...

När man egentligen inte vet hur man ska ta sig igenom alla känslor som bara lever omkring inom en...
Idag var det extra svårt att andas utan dig.

Alla dagar kan inte vara bra dagar, sade någon och det är sant. En del dagar måste vara tuffa och om tuffa dagar vet jag mycket. Ibland för mycket.
Men jag älskar det lilla som jag innan inte såg. ett litet sms, en kram av någon som aldrig kramas...:) en liten blick eller ett samtal från en vän. Jag uppskattar det och det gör mina tuffa dagar mindre smärtsamma.
Saknar min syster så det ibland värker. Hon är mitt allt.



I drömmen lever hon
ditt liv och
finns
så som du fanns.


Hon vrider tillbaka alla klockor hon ser och
hon återanvänder alla gamla kalendrar
för att hitta dig igen

men du finns inte här
du finns
inte
någonstans.

Hon letar i sagorna efter en gömd värld
där du kanske bosatt dig och
hon söker efter regnbågen
för du sade alltid att i slutet av alla regnbågar finns det en skatt och
hon hoppas på att du är den skatten.

Hon andas varmluft på alla fjärilar
för kanske
kanske är du en av dom som bara behöver lite hjälp
att åter igen flyga.

Hon räknar till 10, 100, 1000, 1 miljon
för det kan ju vara så
att hon missade att du ville leka kurragömma och
har gömt dig på ett bra ställe.

Kan vi sluta leka nu?

Slutkörd...
Så känns det. I kroppen. Som om jag skulle ha gått igenom ett världskrig.
Det är ju det jag har gjort.
Innuti.
Striden pågår. Fortsätt kämpa. Fortsätt stå upp.
Men vad fan...jag finns och jag har en plats. Är det inte det som egentligen ska betyda något? Är det inte sådant som ska få en att hålla ut?
Jag är någon.
Jag har en plats och
jag betyder något.
För en del eller många men
för någon.
Det är stort.

Hennes ord i ett mail gör mig lycklig. Egentligen stod det inget speciellt men
det var till mig.
Det var ord och tid ägnat åt mig.
Hon tänkte mitt namn.
Det betyder också något.
Det betyder mycket även om vi egentligen inte känner varandra.
Vi vet inte mycket om varandras liv men ändå finns det en tanke mellan oss.
Hon ägnade några minuter till att skriva ett mail.
Till mig.
Till mig.

Alla har en plats.
För många eller någon.
Men en plats värd att ta.
Att erövra och att göra till sin.
Kriget inom mig kanske gör mig stark.
kanske får jag ut något av det.
Kanske är kriget inom mig något bra.

Skuggorna vid min sida gör vad de kan för att förstöra.
Bryta ner och ta bort
det som kallas styrka.
Mina ord biter inte på dem.
Ingenting just nu biter på den känsla som finns i mig.

But do you know what...


Jag har en plats och
jag är någon och
jag fick ett mail och
jag har ett namn som människor använder och
kommer ihåg.
Som finns med i tankar och
stunder då jag själv inte finns med.

Jag tänker hålla ut.
Stå kvar.

Jag tänker fortsätta kriga!

Saker att värdera...

Det finns alltid små saker runt omkring oss som vi egentligen inte lägger så stor vikt vid. Saker som är så självklara för oss att vi bara går förbi, ser åt sidan men vet ändå att de sakerna finns där och det är inget konstigt med det.

Ofta borde vi stanna upp. Lyssna. Se. Lukta eller känna.

Jag kan bli glad för så konstiga saker. Som finns där, alltid, och som medför minnen och välbehag. Nykokt kaffe. Ett visst sköljmedel. Höstluft. Bara en sådan enkel sak som att känna doften på ett klädesplagg som minner mig om någon jag tycker om. Det vanliga. Sådant som man ofta kommer i kontakt med.

Ofta borde man stanna upp och ta till sig det där lilla. Det som andra kanske saknar. Glädjas åt det vi har för man vet aldrig någonsin när det kan tas ifrån oss.

Var rädda om varandra...

**************************************************************************************************

En dikt jag filar på...:)

"Tills dess att din vrede stillar sig

… stannar jag upp

stämplar ut

stämplar in någon annanstans

(någonstans där dina tankar inte kan nå mig)"

Nu blir det film i sängen...:)

/ Anna

Glöm aldrig att någonstans finns det någon som tänker på dig just denna sekund!

Älskade hatade söndagar...

Vad gör man då? Städar, tvättar, förbereder sig för nästkommande vecka. För då finns oftast ingen tid till varken tvätt eller städ...eller lust heller för den delen. Då ska man hinna med så mycket annat. Orka så mycket och vilja mer. Gör man det då? Oftast låtsas man kanske.

Tomorrow is another day
men saknaden blir aldrig mindre...



...och mamma, när minnet av dig skär sönder mig,
slår sönder mig
då saknar jag...
då sakanr jag...

Att bryta upp och gå vidare...

Det tog honom 254 ord
att komma ifrån,
komma undan,
att komma över det som gjorde så ont.

254 ord nedkladdade
på ett rutigt A4 ark och
inte speciellt välskrivet men
för honom var det ett avgörande,
ett måste,
en chans till en ny början.
(för när det handlar om känslor
kan det se ut hur som helst)

Orden skulle hon läsa
under tystnad,
utan att veta
var han befann sig just då och
utan att förstå men hon skulle läsa
om och om igen och
hon skulle lägga alla 254 ord
på minnet för att det är så man gör
när det inte finns någonting annat att hålla sig fast vid.

Orden skulle nå henne och
hennes hand skulle darra lätt och
hon skulle ångra allt det där
hon aldrig sade.
(eller allt det där hon sade men aldrig menade)


Det tog honom 254 ord...
(för henne skulle det ta en livstid)

Nya tider, ny blogg!!

Jag kan ju inte vara sämre. Måste ju ha en blogg här så nu flyttar jag min gamla blogg hit!
Innan alla justeringar är gjorda så an ni fortfarande läsa mina ord på annapoetry.blogg.se

Må väl!!