Nu stänger hon av...

Det finns tid till allt. Tid till kärlek och hat, skratt och tårar. Det finns tid till
att vara närvarande och att dra sig tillbaka. Det finns tid till att tänka efter en gång till.

Jag är inte bra på speciellt mycket. Inte att måla fina landskap eller att sticka en halsduk. Jag är inte bra på att hålla växter vid liv och jag är definitivt inte lagd åt det tekniska hållet. Men jag har en passion. En drivande lust till att skriva. Jag kan ibland säga att jag faktiskt är bra på det. Det är nu på senare år som jag insett att det är min livlina. Det som håller mig flytande.


"I hennes rörelser kunde de ana fallna stjärnor och
med sprucken röst viskade hon
Nu stänger jag av..."

Miljoner spöken finns alltid i mina fotspår. Vita, håglösa varelser som vandrar omkring och gör mig påmind om saker jag helst vill glömma. Om år jag vill lägga bakom mig. Ett spöke för varje förlust, för varje dumt val. En odräglig vålnad för varje minne. En bitterhet är planterad och den hålls vid liv även de dagar då jag själv inte orkar agera.

Jag lägger ner min strid nu.
Lämnar in mina vapen och tar mig fram på mitt sätt.
Vänder på fotografier som gör allt för ont.

"I hennes ord kunde de ana en hopplöshet och
med en silverpenna skrev hon
Nu stänger jag av..."