När sommaren kom hade du lämnat staden.

Ja till och med världen.

- Kan du inte hälsa på mig,

frågade jag en tanke med dina konturer

- Jag saknar dig...

Det var så länge sedan

vi sågs

som jag såg dig och

du mig.

Det är inte lätt att höra av sig

till dig

för det är stort

oändligt

där i himlen och

det finns ingen adress till ditt moln

men där

i duggregnet

i sommarsolen

kände jag din närvaro och

jag hörde din viskning

precis intill

precis så tydligt

som jag minns den.

- Jag är alltid nära

stod det på

pappret

på vykortet

från någon

långt långt borta.

Even if you’re gone, you still mean the world to me.

Och hon log mot världen...

Som om hon visste att det inte skulle hjälpa men hon gav dem sitt största leende.

Hon gjorde det hon kunde bäst.

Kanske såg de inte det som kändes mest

denna gång heller.

(Egentligen var det det enda hon ville

att de skulle se

att deras händer skulle låta henne vila en stund

att de skulle ersätta hennes tystnad

med ord hon själv kanske skulle ha valt).

Hon förstod en annan verklighet

hon hade nuddat vid den och

nu gömmer sig bilder bakom hennes ögonlock.

Hon är mer värdefull är hon själv finner förmågan att förstå.

Att vara trygg, sade hon stilla.

Att kunna känna luften som gör att man finns till.

Det är så det ska vara.

Vinden dröjde och den kalla natten

kändes ännu mer kall.

Hon frös, jag såg det men ändå erbjöd hon sig att värma mina händer.

Mina ord fanns inte till hands just då.

Undrar om hon märkte det?

Tystnade fick henne att le för en stund.

I am strong, skrattade hon

Men jag visste...

Not all the way trough...

Never all the way trough...

Att beröra dig...

Jag kan inte ens beskriva dig med ord,

hur skulle jag kunna?

Att jag inte alls har något emot

när du råkar komma så nära

så min hand får plats i ditt nackhår

och kanske

kanske

skulle det inte göra något om du märkte att jag tittade på dig

i smyg

för jag blir lugn av dina ögon.

Alltid.

Jag låtsas ibland och

jag glömmer att tiden är passerad.

Vi hade nattliga samtal

vinsamtal.
Sådana där när man sliter ur sitt eget hjärta
håller det framför någon annan

i en sekund

i en minut eller flera
och

vi kunde slå ihjäl många timmar på det sättet

genom att lägga fram känslor som aldrig skulle få fäste

men som betydde något

som betydde allt

just då.

Vi slog sönder våra murar

på en inglasad balkong

en natt i Juli.

Vi slog

med knutna nävar

(Inte med mjuka läppar som vi båda hade föredragit)

Vi vet båda två att tystnad

är det enda vi har.

Som vi kan dela på.

Jag kan inte säga någonting till dig

bara finnas

intill dig

när du står lite för nära.

Jag vet inte riktigt om jag vill göra mig av med dig än.

Livet är inte rättvist...

Vad säger man när alla ord är sagda?
När man är för långt bort för den där kramen som ersätter det ord inte kan ge?
Ni vet den där känslan,
när man vill ta bort någons smärta
någons kamp
om så bara för en stund
så hon får andas lite,
koppla av
komma igen.
När man vill samla ihop
all den kraft och lust och
all den styrka och
allt det hopp man har och ge till någon
som behöver det mer...
just nu.
Till någon som måste bli frisk.

Jag kan inte göra detta hur gärna jag än vill.
Jag kan inte sudda bort
stryka ett streck över det som händer just nu.
Jag kan ge er kraft och hopp i tanke
i ord som redan är sagda
jag kan hålla tummar
hårt och länge
för alltid om det skulle behövas.
Det kan jag göra.

Sänder all styrka jag har till min kusindotter Tilda som just nu kämpar sig igenom cancer.
http://www.legoblomma.blogspot.com/

Kom igen tjejen!!
Kom igen.

Att vara stark är att våga hoppas
när tron är som svagast..

En liten markering...

Det ligger tidningar över hela bordet och

vi äter kladdkaka mitt i natten

kladdkaka med grädde och vi

lägger oss när morgonen tar över och går upp

alldeles förlitesömn senare.

Kanske är det sommar nu.

Fast det inte känns så på riktigt.

Fast att jag måste planera allt det där jag innan kunde göra när som helst.

Nu dricker vi vin en söndag eller

nu åker vi och plockar snäckor vid havet eller

kan du inte komma över trots att timmen är jättesen?

Nu måste saker hinnas med

orkas med

mellan alla pass av kaotiska dagar och kaotiska nätter och

jag sover aldrig riktigt så mycket som jag borde och

jag önskar

jag önskar

att jag fortfarande hade dig här.

Ibland behöver jag bara få skriva ditt namn

för att få veta

att det faktiskt är ganska nära

till allt det jag saknar.

Det sitter kvar.

På papper och

i hjärtat och

i din famn minns jag hur det känns

att vara kvar på banan och

att orka försöka.

En gång till.

Nu vill jag bara skrika

springa fort

springa bort för att komma tillbaka

vända om.

Jag vill slå er i ansiktet med ord jag aldrig säger

för jag vet inte riktigt vilka ord jag ska använda längre.

Kanske kan allt vända snart.

Kanske blir det ändå sommar.

På riktigt.

Kanske får vi sitta på gräsfläckiga filtar snart igen.

Kanske det ändå inte gör någon skillnad.

Kanske formar vi en tanke om att detta inte är livet.

Trots allt.

Lite som en markering

en signatur

längst ner i ena hörnet

som inte riktigt räknas

fast den kanske betyder någonting.

Kanske blir det bara just en markering

som drar blickar till sig

utan att egentligen säga något alls...

Jag tror att det satt ett hjärta där en gång...

Dina händer avslöjar en hemlighet om att lyckas eller kanske bara om att överleva sitt eget kaos när man på förhand är dömd till att förlora men du står alltid rakryggad med kärlek ända ut i fingerspetsarna och aldrig skulle du gråta, inte ens när dina stjärnor som lovat dig ljus i natten, slocknar. Jag önskar att jag vore som du...


Att stå inför ett vägskäl.
Ett val.
Kanske har det alltid legat där och lurat men nu går det inte att vänta längre.
Det skrämmer mig en del. Jag vill inte bestämma. Jag vill inte vara den som tar beslutet för i de flesta fall så slutar det med att jag väljer fel.
Jag är sådan.
Det har jag lärt mig,
En sån som alltid får den andra vägen.
Den som ingen skulle ha valt och som alltid innebär mer jobb. Hur vet man vad som är det rätta?
Hur vet man vilken väg som är enklast? I detta fall finns ingen enkel väg.
Ingen riktning som innebär mindre arbete.
Ingen vacker stig att sätta sin fot på.

Undrar om det någonsin funnits det...

I slutet kommer det att löna sig. Det vet alla. Jag med. Någonstans. Det handlar om att hålla sig fast. Hitta en punkt som jag kan fästa blicken på när det snurrar för mycket och ha tålamod. Mycket tålamod.
För det handlar ju trots allt om ett liv.
Mitt liv.
Min framtid.
Det måste väl ändå vara värt något?

Enkelhet är något som får ligga på is ett tag.
Tålamod och kraft är något jag måste lära mig mer om.
Hitta tiden och förmågan att vinna tillbaka en liten del av det som försvann.
Ännu ett styrkeprov ska genomföras...

Hon lurade världen med sitt leende sina bruna ögon
(och bleka läppar)
och hon lurade sig själv
mer än tiden orkade tillåta.




Men jag vet nu.
Jag vet...

Man ska inte begära att bli älskad
eller att någon annan ska stå ut med en
man ska inte lura in någon
i ett vilset liv
man ska vara rädd om andra människor
inte utsätta dem för ett oändligt sökande
en kamp
som inte är deras.

Man ska inte.

Jag har gjort det och jag ångrar mig.
Jag ångrar mig.

I hans ögon finns något som kallas Ingenting.
Detta tunga kalla
Ingenting
är det han kommer hem med, som han ställer ner på mattan i hallen innan han säger hej
till
tystnaden.

Fråga något lättare...

Fråga något

lättare

fråga något

jag kan svara på.

Fråga om havets vackra färg

fråga om himlens alla mysterium

Fråga

om ebb och om flod

fråga

om hur det känns

att falla

om och om igen.

Men fråga inte hur det är

att resa sig

utan att vara kantstött

fråga inte

hur man lär sig att somna tryggt.

Fråga någonting

som är enkelt

som är rent

lägg ditt huvud

nära min röst

och jag ska viska

de svar jag har

jag ska viska

de svar jag har.

Fråga något

lättare

fråga om kylan

en dag i december

fråga om värmen

som bor i min själ

när hennes namn dyker upp

fråga

om storm och stiltje

fråga

om hur det känns

att ramla ner

om och om igen.

Men fråga inte hur det är

att resa sig

utan att vara kantstött

fråga inte

hur man lär sig att somna tryggt.

Fråga något lättare.

Fråga något

jag kan svara på...

Det var sättet hon talade på...

Idag saknar jag.
De mina.
Min syster.
Mina vänner som inte är här.
De som ligger som bomull runt mitt hjärta.
De som förstår på ett sätt som bara de kan.
Som känner mig.
Som låter mig vara den jag är
utan att fråga varför.
För de vet.
De vet.

Idag vill jag vara där de är.
Nära och
bara prata om det som vi kan prata om.
Skratta åt det som vi förstår eller inte förstår :)
Sitta tysta och tycka det är ett fint samtal.
Just då.

Idag vill jag lägga blommor på din plats och
prata
berätta
om livet som faktiskt gick vidare
om stunder jag velat vara utan
om saker som händer som gör mig lycklig
om allt.
Precis som förr.
Precis som innan du slutade att andas.

Idag saknar jag någon
som jag önskar att jag lärt känna
den där kvällen
en höst
i en annan tid.
Många gånger ångrar jag det valet jag gjorde
den där natten
den där gången
den tiden
för länge länge sedan...

Det var sättet hon talade på, så där vacker men förvirrat som gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
Hon berörde mig på ett sätt
som jag inte trodde var möjligt.
Hon hade en liten liten grop i vänster kind
där hon samlade sina leenden och jag ville lägga mig alldeles intill
bara för att få vara nära.
Hon skulle kunna få vara min,
bara min.
Så där som en hemlighet som ingen någonsin får veta.
Aldrig någonsin.

Hon rörde sig så enkelt, som om hon flög fram
och
när hennes händer rörde vid min sårbarhet
kunde jag nästan inte andas.
Hon kan säkert förflytta berg bara genom att le, tänkte jag stilla.
Hon var mäktig.
Hon var enkel.
Hon var vacker.
Hon hade kunnat vara min,
bara min.
Som en låtsas kompis som bara jag såg,
som fanns vid min sida
dag som natt.
Som ingen annan kunde röra vid.

Det var hur hon lade fram sina tankar och funderingar
den där dagen som gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
Hon rörde vid mitt innersta och
aldrig
aldrig
blir jag densamma igen.
Hon skulle kunna få vara min,
bara min.
En hemlighet
en stilla stund
en dröm...