Livet är inte rättvist...

Vad säger man när alla ord är sagda?
När man är för långt bort för den där kramen som ersätter det ord inte kan ge?
Ni vet den där känslan,
när man vill ta bort någons smärta
någons kamp
om så bara för en stund
så hon får andas lite,
koppla av
komma igen.
När man vill samla ihop
all den kraft och lust och
all den styrka och
allt det hopp man har och ge till någon
som behöver det mer...
just nu.
Till någon som måste bli frisk.

Jag kan inte göra detta hur gärna jag än vill.
Jag kan inte sudda bort
stryka ett streck över det som händer just nu.
Jag kan ge er kraft och hopp i tanke
i ord som redan är sagda
jag kan hålla tummar
hårt och länge
för alltid om det skulle behövas.
Det kan jag göra.

Sänder all styrka jag har till min kusindotter Tilda som just nu kämpar sig igenom cancer.
http://www.legoblomma.blogspot.com/

Kom igen tjejen!!
Kom igen.

Att vara stark är att våga hoppas
när tron är som svagast..