Så mycket ord...

”Det finns så mycket ord

just nu, sade hon,

så mycket okontrollerade ord

som inte vet vart de ska ta vägen

som trycker och spränger

i mitt bröst

i mitt huvud

i mig.”

Det där med att inte riktigt hitta rätt

komma fram

finna sin plats

det där med att sitta på en buss

i en bil och

inse att man missat sin hållplats

den rätta avfarten

och det där med att inte känna sig hemma

på ett ställe som varit ens absoluta favoritplats.

Det gör lite ont och

mitt hjärta vill slå lite hårdare än det gör

än det borde

än vad det gjort

någonsin.

Jag ser samma väggar

samma gator

känner igen allt

för allt är så detsamma

men absolut inte likadant och

jag undrar ofta vad som hände.

Eller när och hur.

Det är röster som inte passar in

röster jag inte känner igen längre

det är musik som spelas med fel fingrar

för det hör man

det är kramar som inte blir av

för det känns fel och

stunder som är förbi och

det är tiden som lagt sig emellan och

distanserat mig till allt det

jag hade

ägde

allt det jag älskade

allt jag behövde

för att överleva.

”Så mycket ord, sade hon”...

Vad är lycka för dig?

”När är/var du som mest lycklig?” frågar min kompis mitt under en midsommarskål. Jag ser på henne. Tänker.

När jag går vägen vid vattnet kanske, för det är så vacker utsikt. Precis innan det förfallna huset och precis innan vägen delar sig till två mindre.

Nej, eller när jag öppnade dörren till mitt hus där på landet. Där jag bodde innan jag flyttade till storstan. När jag satte nyckeln i låset, vred om och klev in. Ja då var det nog.

Men det är klart, jag är ju ganska så glad och oerhörd och livlig när jag är onykter på vin. Du vet, när man känner sig snyggast och smartast i världen och man är sådär lagom blurrig och fluffig. När man märker att folk faktiskt lyssnar, lyssnar på allt man har att säga och tycker det är smart och roligt.

När man betyder någonting. 

Eller lukten av nybryggt kaffe en sovmorgon när solen lyser på min balkong. När man ändå vaknar och mår bra och när sms och samtal gör att man ler. Hela dagen.

Och så klart, det där som sitter närmast hjärtat. När jag hälsar på syster som bor i en annan stad. I hennes villaidyll. När det är idyll på riktigt. När hon har gjort plockmat och efterrätt fast man sagt att det inte behövs. När vi två står i centrum och vi maler på om vårt liv och våra tankar och drömmar och mål. 

När vi är tillsammans.

Eller när jag är bjuden på middag eller vin hos vänner som betyder så där lite extra som man trivs så oerhört med eller när vänner finns hos mig och vi skålar och skrattar och minns hur det var när vi sågs första gången. 

Eller när små barnfingrar griper tag i ens ben eller hand och man tittar ner och möts av ärlig kärlek.

Ja, du vet väl att lycka är relativt och föränderligt och alldeles för skört att tala om, det går knappt att ens tänka på, vill jag säga till henne. Lyckan varierar. Finns där en minut kan försvinna i nästa. 

Det vet jag allt om. 

Eller stanna kvar och förgylla hela tillvaron. Som ett märke på huden ett avtryck. Ett förnimmelse. 

Det vet jag också allt om och jag vill säga till henne att lycka kan vara så mycket så lite så osynligt och i högsta grad synligt.

Man känner den.

I sin hand.

I sitt hjärta.

Man känner den.

Något större..

Jag föddes tror jag

utan tålamod

men med en jävla massa drömmar

med en massa tankar

om att leva i nuet fast jag aldrig lärt mig hur.

Jag drömde mig alltid bort

bort från klassrumsångest

rastångest

och attaldrigfåvamedångest.

Drömde mig bort

bort ifrån grå asfalt och nersmutsade omklädningsrum

bort ifrån

den verklighet som var min

som ingen annan verkade ha

bort ifrån halvfulla meningar och frätande andedräkt.

Jag drömde äventyr

drömde något större

något bortom allt jag aldrig lyckades lära mig

och även om det var lätt att lära sig stava till ful och dum

visste jag att det fanns något mer än så.

Jag ville inte vara barn men ej heller bli vuxen

för att leva i nuet

var inget för mig

för jag drömde alltid större

ville alltid större 

än så.

Framtiden hälsade på och idag är allt annorlunda. 

När det kommer till saknad (1:a plats i Poeter)

 

Mamma och pappa, skicka hit en heltjävlaunderbar höst. Tack. :
Hur har ni det?

Är andra sidan världen
bättre?
Jag saknar er.
Är stränderna långa hos er,
längre än sommaren här?
Kanske lyser solen mer
än det regnar här?
Här är det kallt och
det blåser och
asfalten är alltid blöt.
Jag drömmer mycket om er,
läser era texter,
skrattar åt allt  här,
ler åt att ni har det bättre
nu
för ni förtjänar det
men
ni vet hur jag kan bli ibland,
när det handlar om saknad och så. 

Ibland känner jag mig så svag,
men är stark ändå,
är det lättare att andas där ni är?
Här finns många olika rum
där jag försöker klura ut tiden,
meningen,
få ihop alla pussel,
få struktur för att kunna fungera.
Vi här hemma finns kvar
någonstans
i det ni lämnade.
Vad finns där ni finns?
Är det lättare att räkna stjärnor där?
Jag önskar att jag hade era ögon ibland
så jag kunde se det ni ser.
Är det varmare hos er?
Ni vet ju hur vintrarna kan vara här och
nu är det kallt och ruggigt men
det finns folk här
som ger mig värme
ni vet
sådan värme som man inte vill släppa taget om eller
vara utan.
Jag målar minnen på vita väggar
finns där jag alltid funnits
drömmer om hur det skulle varit
som egentligen inte spelar någon roll,
inte nu för
ni är en evighet härifrån och
denna natt är så jävla lång så
ge mig bara en ny dag.

Jag hoppas världen mittemot
behandlar er väl
men
ni vet hur jag kan bli ibland
när det handlar om saknad och så..

Ni fattas mig. 

Sönder

Jag tänker på dig ibland.

Du.

Mannen i huset.

I vårt hus.

Du.

Som vi delade matbord med.

Och badrum.

Som satt

bredvid

i soffan vid våra filmkvällar och

skrattade.

Somnade.

Vi satt nära.

Sådär som man gör

när man är en familj på fyra.

En familj.

Lite lappad och lagad men

ändå en familj.

Jag såg en man på bänken

utanför torget idag.

Ovårdad och sliten

med alldeles för tunn jacka.

Han satt med det ena benet över det andra och

han hängde med huvudet.

Han likande dig.

Den du blev.

Efter att matbordet såldes och badrummet blev någon annans.

Efter att filmkvällarna blev färre och bråken fler och

familjen på fyra blev tre.

Efter att hon slutade andas.

Det bor en ny familj i vårt hus nu

med nytt matbord och

nyrenoverat badrum

men

om man tittar

riktigt

riktigt

noga

kan man se

våra leenden i deras ögon.

Det här med att önska...

Jag önskar mig förmågan

att kunna komma överrens med mig själv.

Lite balans vore rätt skönt

när det gäller det här med att ta hand om

rå om

sig själv.

För jag vill ju kunna njuta.

Av allt jag tycker om.

Jag önskar kunna ge och

ta

lite mer, ja eller mycket mer,

kärlek från de som kommer i min närhet

som knackar på

kliver in eller

står utanför och väntar.

Jag vill kunna öppna mig mer

ta emot mer.

Vara mer.

Jag vill hitta förmågan att acceptera men kanske inte alltid förstå.

För ibland händer det saker som man bara måste igenom.

Och det här med att inte ta skit från människor som vill förstora sig själva

genom att förminska mig.

Jag måste bli bättre på att säga ifrån.

Jag önskar nog också

att träffa någon.

Någon som är lite fel och lite rätt

som låter mig vara lite fel och lite rätt

men

som låter krockarna däremellan få mjuka övergångar och

skapar karaktär.

En person som har kläderna så där lite snett,

ett bord med ringar efter tusentals varma tekoppar och

som har handdukar så där fluffigt mjuka som jag aldrig lyckas få.

Jag vill träffa en person som låter mig ha fönstret öppet på vintern,

som vill dricka kaffe ur en termos på ett blåsigt berg fastän det är alldeles för kallt och

som köper chokladbollar till mig utan orsak.

Och som vill dricka vin när natt blir till morgon och

prata om allt det där som är så vackert fast ändå inte men som är på riktigt och skratta åt oss själva och världen.

Denna någon måste framförallt gilla mig och

vara stark nog att älska mig.

Mina fel och mina brister och

mina fördelar.

Jag kan vara ganska ok när jag vill.

Och jag vill.

Massor.

Det vore rätt fint.