Ögonblick..

Ibland vill man bara stanna tiden och låta allt annat försvinna...


När en känsla etsar sig fast.
När allt stannar upp,
vinden
ljuden
tiden
tankarna.
När man önskar hålla kvar
just den stunden
ett litet tag till.
För alltid.
Det som för en minut sedan gjorde ont
tyngde ner
ersattes med inre ro.
Att vara en del av det vackra
av det underbara
av det som betyder någonting.


I den stunden finns ingen kamp,
bara resultat.


Man försöker andas in
varje liten partikel
varje del
för att finna kraft
för att orka lite till.
För att kunna stå kvar
när saker runt omkring rusar förbi
alldeles för fort och
okontrollerat.




Jag önskar stanna tiden ibland.
Hålla kvar det vackra
det lugna
det fridfulla.
Jag vill andas in
sekunderna
minuterna
när himlen och stränderna och havet och tystnaden
är på vår sida och
skänker oss magiska ögonblick.


Jag vill hålla kvar levande minnen
i min hand
i min själ
i mitt hjärta.
För alltid.

Just där bakom..

För att jag älskar
skrattet i dina ögon och ditt ansikte märkt av allt som någonsin varit nära dig
och jag säger älskling och darling och jag bor i ditt hjärta.
Jag vet det för jag bor i ditt och
älskling
du är allt det där jag aldrig blev.

Du skrattar på rätt ställe och du väljer alltid rätt ord till noga valt tillfälle och det lyser.
Just där du går.
Jag går där också för
darling
du är allt det där jag aldrig lyckades bli.
Inte helt och aldrig på riktigt.

Ditt namn faller så lätt på andras läppar
för älskling
i deras ögon
är du allt det där

som jag aldrig blev.

Göteborg. Någon annans stad.

En plats på jorden där man kommer ifrån. Som man gör till sin.

 

Någon annans hemstad. Inte min. Göteborg vet ingenting om mig.

Första läraren som gav hårda kramar. Det var inte här. Första dansen under en glimrande discokula, första svarta kängorna som mamma köpte för de sista hundralapparna. Vägar man känner igen, minnen på varje stig. Första kyssen. Bröllop och fest. Den var inte heller här.

Mammas ansikte, familjens värme släktens samhörighet. Det var där. Men det sträckte sig inte hit.

Mina vänner gick i skolan här. Buggkurs. På fritids. Simskola. På disco. Här samlades de. Och flera år senare hälsar de fortfarande när de möts på torget. Kända ansikten. Kända skratt. ”Där, ser du? Han kysste jag i sexan” Och hon där, med den blå baskern, henne slog jag med en historiebok”.

Hus där de bott. Hus som sträcker sig mot himlen, där de känner till varje hörn, varje trappuppgång, varje händelse. Jag ser på sakerna de pekar på. Tar in varje liten del av deras minnen. Skapar bilder i huvudet och ser deras dåtid.

Minnen. Deras minnen.

Men inte mina.

Alla har vi vår stad. Stor. Mindre. Eller som min, nästan minst. Men det är den plats där jag kommer ifrån. Som bär mina minnen, mina ärr, min första dans och min första hjärtesorg. Den bär mina kända ansikten, som jag hälsar på när jag går över torget jag så väl känner igen. Min första lägenhet, mitt första hus.

Där, där finns mina minnen. Där lever alla händelser som jag upplevt. Där hade jag min plats.

Göteborg vet ingenting om mig.

Ingenting.