Göteborg. Någon annans stad.

En plats på jorden där man kommer ifrån. Som man gör till sin.

 

Någon annans hemstad. Inte min. Göteborg vet ingenting om mig.

Första läraren som gav hårda kramar. Det var inte här. Första dansen under en glimrande discokula, första svarta kängorna som mamma köpte för de sista hundralapparna. Vägar man känner igen, minnen på varje stig. Första kyssen. Bröllop och fest. Den var inte heller här.

Mammas ansikte, familjens värme släktens samhörighet. Det var där. Men det sträckte sig inte hit.

Mina vänner gick i skolan här. Buggkurs. På fritids. Simskola. På disco. Här samlades de. Och flera år senare hälsar de fortfarande när de möts på torget. Kända ansikten. Kända skratt. ”Där, ser du? Han kysste jag i sexan” Och hon där, med den blå baskern, henne slog jag med en historiebok”.

Hus där de bott. Hus som sträcker sig mot himlen, där de känner till varje hörn, varje trappuppgång, varje händelse. Jag ser på sakerna de pekar på. Tar in varje liten del av deras minnen. Skapar bilder i huvudet och ser deras dåtid.

Minnen. Deras minnen.

Men inte mina.

Alla har vi vår stad. Stor. Mindre. Eller som min, nästan minst. Men det är den plats där jag kommer ifrån. Som bär mina minnen, mina ärr, min första dans och min första hjärtesorg. Den bär mina kända ansikten, som jag hälsar på när jag går över torget jag så väl känner igen. Min första lägenhet, mitt första hus.

Där, där finns mina minnen. Där lever alla händelser som jag upplevt. Där hade jag min plats.

Göteborg vet ingenting om mig.

Ingenting.