Önskelista...

Kära tomten...

Ja jag vet

det är inte jättemånga dagar kvar men jag lovar att 

du behöver inte leverera alla på en gång. 

Jag kan vänta...något år eller så. 

Jag önskar mig förmågan 

att komma överens med mig själv,

lite balans vore rätt skönt

med det här att äta rätt 

motionera

ta hand om

rå om 

sig själv.

Jag vill fortfarande hitta de där stunderna när 

jag verkligen älskar att svettas och går hem glad efter ett träningspass.

Nöjd.

Inte vandra hem med ännu mer ångest än när jag först gick dit

för att tusen speglar har fått mig på fall. 

Jag vill ju fortfarande njuta. 

Av allt jag tycker om.

Jag önskar

att träffa någon. 

Någon som är lite fel och lite rätt

som låter mig vara lite fel och lite rätt

men

som låter krockarna däremellan få mjuka övergångar. 

En person som har kläder lite snett

ett bord med ringar efter tusentals kaffekoppar och handdukar 

så där fluffigt mjuka

som jag aldrig lyckas få.

Denna någon måste framförallt gilla mig och 

vara stark nog att älska. 

Mig. 

Mina fel och brister och 

mina fördelar. 

Älska.

Och ända veta mitt förflutna 

min historia.

Jag kan vara ganska ok när jag vill. 

Och jag vill. 

Massor. 

Jag önskar kunna ge och

ta

lite mer, ja eller mycket mer,

kärlek från de som kommer i min närhet

som knackar på 

kliver in eller

står utanför och väntar. 

Jag vill kunna öppna mig mer

ta emot mer.

Vara mer.

Jag önskar fortsatta relationer med mina vänner

för utan er

skulle det bli tufft.

Outhärdligt. 

Och fruktansvärt tråkigt. 

Jag önskar mig som vanligt

att lära mig förstå mer

vad som är rätt eller fel

acceptera

kunna välja mellan två val eller varför inte krångla till det, 

kunna välja mellan tre. 

Att inte ta skit från människor som vill förstora sig själva

genom att förminska mig. 

Jag måste bli bättre på att säga ifrån. 

Och att lära mig att jag faktiskt duger.

Precis som jag är.

Lite mer självkänsla vore bra.

Jo jag önskar en meter snö också. 

Eller kanske inte en meter men du fattar.

Inget avancerat alltså..

Med värme från mig. 

Och till er där ute...vänta inte för länge med det där allra viktigaste. 

Du vet, ta vara på de som finns medan de finns.

Och glöm inte heller

att ta vara på dig själv.

Den största tomheten som finns..

Idag skulle jag kunna göra vad som helst för att få höra din röst.
Era röster.
Hundarnas skall i bakgrunden.
Sådär nära mitt öra
sådär nära
så den där tomheten som finns i bröstet försvann för en sekund och ersattes med kärlek.
Och värme.
Saknad.
Idag ville jag slå ert nummer
berätta om hur det är där jag bor
att vi faktiskt hade snö ett tag och att jag gör mitt bästa för att skapa mig ett liv här.
Om hur svårt det ibland kan vara och du skulle komma med råd.
Stötta.
Få mig att försöka om och om igen.
Så som du oftast gjorde.
Du skulle prata om allt det där som är farligt
beordra mig att vara inne
säga hur lugnt och skönt det är på landet och
du skulle inte alls lyssna på när jag säger att det där lugna ibland kan bli för lugnt
och
att jag ibland faktiskt trivs.
Här.
Jag skulle förmodligen bli irriterad.

Jag ville så gärna prata med dig idag.
Med er.
Jag ville så där mycket så det gör ont i hjärtat och
luften
luften tar slut
och krampen i brösten inte släpper.
Jag saknar er.

Vi skulle prata om våren och
du skulle säga något om hur fin den är men
att du vet att jag mår dåligt av den.
Våren.
Du skulle berätta om hur du vill börja plantera
börja odla
börja bygga om eller renovera
och
jag skulle
som vanligt
säga till dig
(för döva öron givetvis)
att inte ta ut dig
med allt du ville
fixa och ordna.
Jag skulle skälla.
Du skulle skratta och
om du visste
hur mycket jag saknar ditt skratt.
(I bakgrunden skulle andra röster säga samma sak och
du skulle skratta ännu mer och genom telefonen skulle man kunna känna värmen)

Jag ville så gärna
ringa dig idag
prata
eller inte säga någonting
bara höra
så du fanns kvar
så du hade det ok.


Och visst hade jag önskat
att du hade fått plantera
en gång till
att pappa hade fått hjälpa dig med det
en gång till
att vi hade kunnat vara samlade
en gång till.


Jag saknar dig.
Er.
Så mycket.
Jag saknar oss.


 ♥

I landet utan namn...

Vi gör så gott vi kan.
Allihop. 
Vi sköter vår vardag så gott vi kan. Vi gör våra sysslor, ser på meningslösa program på TV, lyssnar på enformiga röster på radion och läser om elände i varje tidning. 
Vi är många som är rädda. 
För mörkret som befinner sig i närheten varje gång skrattet inte vill komma. Vi är som alla andra. 
Som ni. 
Vissa av oss förstår oss inte alls på livet. Helt plötsligt sjunger det på toner vi inte känner igen, som inte fanns där igår och som skrämmer oss. Vi som alltid hade sån koll! Vi som alltid visste vad som behövde göras. Nu står vi handfallna. 
Vi bär på ett mod vi inte vet hur vi ska använda. 
Vi sörjer men vet egentligen inte varför. 
Vi bär våra misslyckanden som medaljer nära vår hud. 

Förut visste hon alltid hur hon skulle vända sig, var hon skulle börja och hur hon skulle avsluta. 
Förut visste hon alltid...

Vi har hamnat mellan liv och död. 
I ett land utan namn. 
På en avsats mellan himmel och helvete. 
Där vilar man. Länge. Samlar kraft utan att veta varför man blev av med den från början. 

Eller så har livet gett en prövning som vi gör allt för att kontrollera. 
Många ber sina böner. Skriver ner sitt innersta på papper så det inte skaver hål. Inuti. Vi hittar sätt att känna någonting annat än det som gör ont. 
Här ber man om hjälp. Indirekt. Bara genom att se någon annan i ögonen, någon som inte har hamnat i landet utan namn, så ber man om en hand. 
En liten knuff. 
Man ber om mjuka händer som kan lyfta en från kanten och tillbaka in i världen. Det sägs att det går. 
Folk lovar att det går.



Hon vet inte hur man gör och
hon önskar mjuka händer
vid sin sida.
Hon vet bara inte hur man gör...