I landet utan namn...

Vi gör så gott vi kan.
Allihop. 
Vi sköter vår vardag så gott vi kan. Vi gör våra sysslor, ser på meningslösa program på TV, lyssnar på enformiga röster på radion och läser om elände i varje tidning. 
Vi är många som är rädda. 
För mörkret som befinner sig i närheten varje gång skrattet inte vill komma. Vi är som alla andra. 
Som ni. 
Vissa av oss förstår oss inte alls på livet. Helt plötsligt sjunger det på toner vi inte känner igen, som inte fanns där igår och som skrämmer oss. Vi som alltid hade sån koll! Vi som alltid visste vad som behövde göras. Nu står vi handfallna. 
Vi bär på ett mod vi inte vet hur vi ska använda. 
Vi sörjer men vet egentligen inte varför. 
Vi bär våra misslyckanden som medaljer nära vår hud. 

Förut visste hon alltid hur hon skulle vända sig, var hon skulle börja och hur hon skulle avsluta. 
Förut visste hon alltid...

Vi har hamnat mellan liv och död. 
I ett land utan namn. 
På en avsats mellan himmel och helvete. 
Där vilar man. Länge. Samlar kraft utan att veta varför man blev av med den från början. 

Eller så har livet gett en prövning som vi gör allt för att kontrollera. 
Många ber sina böner. Skriver ner sitt innersta på papper så det inte skaver hål. Inuti. Vi hittar sätt att känna någonting annat än det som gör ont. 
Här ber man om hjälp. Indirekt. Bara genom att se någon annan i ögonen, någon som inte har hamnat i landet utan namn, så ber man om en hand. 
En liten knuff. 
Man ber om mjuka händer som kan lyfta en från kanten och tillbaka in i världen. Det sägs att det går. 
Folk lovar att det går.



Hon vet inte hur man gör och
hon önskar mjuka händer
vid sin sida.
Hon vet bara inte hur man gör...