Den vackraste...

I en värld full av magiska händelser
finns de färger som du sedan länge sparkat undan
gått förbi
blundat för
(för du hittar inte din egen styrka längre)

Du förbannar tiden som jagar spökena närmare
och
du riktar din ilska mot de som har orörda
minnen
ärr som läkt och
ännu ej tilltufsade vardagar
(men innerst inne vill du vara en av dem)

Din händer smeker inte lika varsamt längre
när någon ber om din värme och
dina ord fastnar innan de nått sitt mål.
Du hittar inte längre välbehövliga meningar
som skulle kunna spela en stor roll
för en annan människa
(du hittar inte ens det som du själv behöver)
Jag skulle vilja att du
kunde ta till vara på de löv som faller,
de som är lite kantstötta och trasiga,
för de är just dem
som faktiskt kan berätta
en historia
ett liv.

Jag vill att du ska se
att det som är litet
egentligen kan vara större
och
natten kan innebära vila
och att du
är den vackraste av solar på min himmel...

Sätta spår...

Vi ska aldrig glömma
sorgfria dagar
och vi ska skratta
åt svarta moln
för solen är någonstans där bakom
bara sekunder ifrån.

Jag är bara en av alla nyanser i människors färgskala
den som försvinner bland alla andra och
jag faller och jag faller om och om igen
utan att landa mjukt.
( och jag tror att jag är det mellanläge som finns i alla drömmar
och som aldrig kommer att få svar på varför min existens aldrig blir till något minnesvärt)

Jag går emot mina egna lagar och blir ett med vanmakt och hopplöshet och
jag vet att vissa misstag kan man inte reparera utan måste lära sig att leva med.
Och när tanken om en ny morgondag bygger upp sig framför mig
väljer jag ändå att falla igen för ibland är det lättare att forma sig efter stunden
än att kämpa vidare.
Alla fortsätter tala om det vackra i många färger men de missar att beskriva den färg som vill alla mest väl och som skulle kunna vinna över allt annat och
de missar att se mina tappra försök till att värma människors händer.

(och med facit i hand inser jag att de kommer att förbli kalla tills det dyker upp en färg
som passar ihop med mina egna.)


Solen finns där, någonstans, långt bakom och bara sekunder ifrån.


Det jag önskar
mest av allt
är att jag inte vore
så lätt att glömma

Att jag liksom satte mina spår
värda att utforska
om och om igen...