Sätta spår...

Vi ska aldrig glömma
sorgfria dagar
och vi ska skratta
åt svarta moln
för solen är någonstans där bakom
bara sekunder ifrån.

Jag är bara en av alla nyanser i människors färgskala
den som försvinner bland alla andra och
jag faller och jag faller om och om igen
utan att landa mjukt.
( och jag tror att jag är det mellanläge som finns i alla drömmar
och som aldrig kommer att få svar på varför min existens aldrig blir till något minnesvärt)

Jag går emot mina egna lagar och blir ett med vanmakt och hopplöshet och
jag vet att vissa misstag kan man inte reparera utan måste lära sig att leva med.
Och när tanken om en ny morgondag bygger upp sig framför mig
väljer jag ändå att falla igen för ibland är det lättare att forma sig efter stunden
än att kämpa vidare.
Alla fortsätter tala om det vackra i många färger men de missar att beskriva den färg som vill alla mest väl och som skulle kunna vinna över allt annat och
de missar att se mina tappra försök till att värma människors händer.

(och med facit i hand inser jag att de kommer att förbli kalla tills det dyker upp en färg
som passar ihop med mina egna.)


Solen finns där, någonstans, långt bakom och bara sekunder ifrån.


Det jag önskar
mest av allt
är att jag inte vore
så lätt att glömma

Att jag liksom satte mina spår
värda att utforska
om och om igen...