Orden är inte mina.
Inte längre.
Så därför slutar vi här.
Slutar med att kasta bokstäver ner på ett papper
för att någonstans tro
att det skulle innebära en förändring.
Att skriva med hjärtat har inte lett mig någonstans.

Orden är inte mina.
Inte längre.
Kanske var dom aldrig det.

Till er som ville förstå -
jag ville skriva bort det där
skriva bort allt otäckt i mina drömmar
jag ville aldrig bli färdig.

Det finns inte fler ord att använda.
De var aldrig mina.

Om du blir berörd av mina ord
endast en gång
endast lite
så har jag lyckats.



Kanske ska vi sitta här?
Tillsammans och
ropa ikapp
skrika högt
högt
över allt och alla!
Eller kanske ska vi bara
hyra en film?
Vi kan prata
prata
prata hela natten
om livet
om döden och
drömmar som slutade att finnas och
jag kan lyssna
jag kan göra det
för dig
för oss
så skiten inte får fäste.
Vi kan sitta här
som andra gör
göra allt för att inte hamna i ett fack
bara för att
höra samman.
Jag menar
det här är något vi skulle kunna göra.
Du och jag
med vin i våra glas och färg på våra kinder.
För jag vet
hur svårt det är
att känna
att springa med kroppen i tusen kilo cement
att skrika
att prata
när någon slitit ut ens lungor.
För jag vet
hur det känns
att inte hitta ut
att inte hitta hem.

Och jag har hamnat här
hos dig
med en hopplöshet du lagt i mina händer
medan du skriker
ropar dig hes
och jag
jag känner inget annat än en lust
att laga
lappa
i all evighet.

Till de goda...

Det sprider sig ett slags lugn över stunden.
Stillhet
som om allt levande väsen stannar upp för ett tag,
väntar,
håller andan,
låter sig formas efter det som komma skall.
Hon stannar upp.
Letar efter ett tecken
en lösning
en önskan som någon kanske gjort men glömt kvar.
Hon letar efter något att hålla sig kvar vid ikväll.
Det finns en slags skönhet i det som inte rör sig.
Konturer som inte suddas ut,
en blick som dröjer sig kvar,
ett taget andetag som inte försvinner eller ersätts.
En chans att få vara ifred.

Hon viskar; stanna nära,
men inte tillräckligt högt för någon att höra.
Stanna nära hela tiden.

Det sprider sig ett slags lugn över hennes tankar.
Hon tar tillvara en överbliven önskning och gör den till sin egen.

Låt inte konturerna suddas ut, viskar hon och
stanna nära,
stanna nära hela tiden".


"Ni kommer att gå långt, sade hon sedan utan att lyfta blicken
Mycket långt.

Min hjälte...

Tyst. Det är ofattbart tyst här och det är skönt. Har aldrig gillat tystnaden men idag är det det bästa jag upplevt. På länge. Det blåser. Blåser bort. Drar förbi och jag sänker axlarna. Jag tänkte kanske göra någon nytta. En annan dag. Sen. Om jag orkar. Bara om jag orkar. Kroppen får bestämma nu. Ingen annan. Just nu är jag ensam. Jag behöver vara ensam.
Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu.
Att komma till en återvändsgränd kan vara oerhört jobbigt. Eller fantastiskt. När kaoset lagt sig blir det oftast fantastiskt. Och stilla. Tankarna får fäste och man vet. Man förstår. Jag gör det.
Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu.
För livet ska ju vara just nu. Det som hände i det förflutna har satt sina spår och det gör ont. Förbannat ont. Det som händer imorgon vet vi inte ett skit om och det är svårt att leva i nuet. Vissa dagar är det det svåraste jag någonsin gjort.
Till slut tröttnar man. På att stå bredvid. Vid kanten. Vid sidan om. Hamna bakom eller utanför. Emellan stolarna. Trött på slocknande drömmar och initiativ. Trött på förbrukade chanser och möjligheter, på missade dagar för att man lever för någon annan. Trött. Så satans trött.
Det kanske är så enkelt ändå.
Tystnaden ligger kvar och jag trivs.
Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu...


******************************************************************************




Minns du
Kommer du ihåg

hur det kom sig
att det var så
och att det blev som det blev

men
det gör ingenting
ingenting gör det

för jag är stolt
över att ha haft dig
och
när andras ögon borrade hål i din själ
tog jag din hand och tryckte den lite hårdare
och du log
andra log inte men
det gjorde ingenting
ingenting alls
för
jag var stolt över att få gå vid din sida.



Det är så tomt nu.

Så mycket ord, sade hon...

”Det finns så mycket ord
just nu, sade hon,
så mycket okontrollerade ord
som inte vet vart de ska ta vägen
som trycker och spränger
i mitt bröst
i mitt huvud
i mig.”



Det där med att inte riktigt hitta rätt
komma fram
finna sin plats
det där med att sitta på en buss
i en bil och
inse att man missat sin hållplats
den rätta avfarten
och det där med att inte känna sig hemma
på ett ställe som varit ens absoluta favoritplats.
Det gör lite ont och
mitt hjärta vill slå lite hårdare än det gör
än det borde
än vad det gjort
någonsin.
Jag ser samma väggar
samma gator
känner igen allt
för allt är så detsamma
men absolut inte likadant och
jag undrar ofta vad som hände.
Eller när och hur.
Det är röster som inte passar in
röster jag inte känner igen längre
det är musik som spelas med fel fingrar
för det hör man
det är kramar som inte blir av
för det känns fel och
stunder som är förbi och
det är tiden som lagt sig emellan och
distanserat mig till allt det
jag hade
ägde
allt det jag älskade
allt jag behövde
för att överleva.


”Så mycket ord, sade hon”...