just nu, sade hon,
så mycket okontrollerade ord
som inte vet vart de ska ta vägen
som trycker och spränger
i mitt bröst
i mitt huvud
i mig.”
Det där med att inte riktigt hitta rätt
komma fram
finna sin plats
det där med att sitta på en buss
i en bil och
inse att man missat sin hållplats
den rätta avfarten
och det där med att inte känna sig hemma
på ett ställe som varit ens absoluta favoritplats.
Det gör lite ont och
mitt hjärta vill slå lite hårdare än det gör
än det borde
än vad det gjort
någonsin.
Jag ser samma väggar
samma gator
känner igen allt
för allt är så detsamma
men absolut inte likadant och
jag undrar ofta vad som hände.
Eller när och hur.
Det är röster som inte passar in
röster jag inte känner igen längre
det är musik som spelas med fel fingrar
för det hör man
det är kramar som inte blir av
för det känns fel och
stunder som är förbi och
det är tiden som lagt sig emellan och
distanserat mig till allt det
jag hade
ägde
allt det jag älskade
allt jag behövde
för att överleva.
”Så mycket ord, sade hon”...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar