Orden...

Egentligen skriver jag inte längre.

Inte på samma sätt.

Inte med samma intensitet.

Orden låter inte lika vackert.

Förr gjorde dom det.

Det fanns en innebörd.

En mening i det där som beskrevs med bokstäver.

En skönhet.

Men det var länge sedan nu.

Det finns tid till allt. 

Tid till kärlek och hat, skratt och tårar.

Det finns tid till att vara närvarande och att dra sig tillbaka.

Det finns tid

till att tänka efter. 

En gång till.

Det finns en tid där ord inte längre kommer att beröra

inte sätta avtryck eller få mening.

Ord är bara just ord

som är använda och

jag vet inte längre varför jag skriver.

Jag plockar bort för att få plats

för att få tid.

Jag låter orden vila
lägger bort
stoppar undan

tills de får en innebörd

tills de blir vackra och får färg igen.

För någon annan att använda.

Kanske orden kommer tillbaka. 
Kanske gör dom inte det. 
Kanske spelar det ingen roll.
Egentligen.

Älskade du...

Fortsätt.

När dimman drar in och mörkret kommer.

Gå ändå.

Du är mitt i det där som andra kallar livet och

inte kommer du att minnas alla dagar som gick men

du kommer att äga minnen.

Du får smaka sorg. Ord i en viskning, I en storm.

”Aldrig mer ska de finnas”

Lägg dig ner en stund, men sätt dig upp sen.

Sätt dig alltid upp.

Sorgen är oändlig säger du men aldrig för evigt

säger hon som håller dig. Hon som tog emot dig i fallet.

Aldrig för evigt.

Fortsätt.

Gör det bara. Fast det gör ont. För ont kommer det att göra.

Såinihelveteont.

Gå vidare. Gå bara.

Precis som benen som vägrar sluta gå. Ta emot famnar som håller om utan att hålla fast. Ta emot.

Sluta aldrig röra dig. Sluta aldrig tro.

Fortsätt.

Sluta aldrig älska för att någon slutar älska dig. Känn slagen i ditt hjärta och ta emot fler.

Älska fler.

Svik inte för att det gör ont, sluta aldrig le mot människor som vill dig gott.

Sluta aldrig göra gott.

Fortsätt.

Fortsätt ändå.

När tårarna bränner och ångesten sliter i ditt bröst, fortsätt andas.

Fortsätt fast natten aldrig vill ta slut.

När regnet piskar huden öm,

fortsätt.

Gå bara.

Fortsätt ändå.

När det kommer till saknad..

Hur har ni det?
Är andra sidan världen
bättre?
Jag saknar er.
Är stränderna långa hos er,
längre än sommaren här?
Kanske lyser solen mer
än det regnar här?
Här är det kallt och
det blåser och
asfalten är alltid blöt.
Jag drömmer mycket om er,
läser era texter,
skrattar åt allt  här,
ler åt att ni har det bättre
nu
för ni förtjänar det
men
ni vet hur jag kan bli ibland,
när det handlar om saknad och så. 

Ibland känner jag mig så svag,
men är stark ändå,
är det lättare att andas där ni är?
Här finns många olika rum
där jag försöker klura ut tiden,
meningen,
få ihop alla pussel,
få struktur för att kunna fungera.
Vi här hemma finns kvar
någonstans
i det ni lämnade.
Vad finns där ni finns?
Är det lättare att räkna stjärnor där?
Jag önskar att jag hade era ögon ibland
så jag kunde se det ni ser.
Är det varmare hos er?
Ni vet ju hur vintrarna kan vara här och
nu är det kallt och ruggigt men
det finns folk här
som ger mig värme
ni vet
sådan värme som man inte vill släppa taget om eller
vara utan.
Jag målar minnen på vita väggar
finns där jag alltid funnits
drömmer om hur det skulle varit
som egentligen inte spelar någon roll,
inte nu för
ni är en evighet härifrån och
denna natt är så jävla lång så
ge mig bara en ny dag.

Jag hoppas världen mittemot
behandlar er väl
men
ni vet hur jag kan bli ibland
när det handlar om saknad och så...



Ni fattas mig...

Att rå över..

Man kan aldrig hindra tiden från att gå.
Det går inte att rå på en evighet, mamma. 

Att flyta omkring.
Vänta på en räddning
en flytväst
en livbåt.
Vänta på ett andetag
som kan föra en rätt.
Någon viskar att det finns fortfarande tid...

Människor man har träffat har en annan inverkan på ett trasigt hjärta.
De rör sig lite mer rofyllt
lite mer stilla.
De rörde vid mig och aldrig blir det som förut.
De som inte finns kvar och de som blev kvar.
De som fortsatte någonstans och de som fortfarande skriver sin historia.
De har alla en inverkan.
De har alla ett namn.

Livbåten dröjer.

Det blir aldrig riktigt mörkt.
Ett gatlyse nära mitt hus.
En bil som åker någonstans
som har ett mål.
Dessa lysen slocknar aldrig.
Det blir aldrig riktigt mörkt.

Flytvästen som kastades till mig passade inte.
Det finns tid till att invänta lugnet.
Tid till att andas in svaren på de frågor
som krånglar till vardagen.
Tid till att förstå.
Eller så stannar tiden just här.
Slutar att ticka.
Väntar med spänning på att någon okänd hjälte
ska dra igång urverket igen.
Kanske den hjälten aldrig kommer.
Kanske tiden stannar just där.

Men det finns en evighet någonstans
bortom det som var
det som fanns och
bortom det som kommer att finnas.
Det finns en evighet, mamma och i den finns du. 

Jag klarar det.
Alla människor har en källa någonstans, full av möjligheter, kunskap och styrka.
Jag med.
Men ibland vet jag inte var jag lagt nyckeln.