Det
har cirkulerat en text på Facebook i några dagar, om en kvinna i
trettioårsåldern som helt enkelt blivit trött på alla frågor när hon tänker
skaffa barn.
Jag vill le när jag
läser texten. Som för att visa att jag känner igen mig.
Men jag ler inte. Inte
alls.
Det
är inte alls länge sedan jag hamnade mitt i ett samtal om dagisplats och
uppfostran, om strumpor med bamse på och hur många ostar det går åt om man har
fem barn. I veckan.
”Har
du inga egna barn?”
”Nej.”
”Men…hur
gammal är du?”
”38.”
Knivskarp
tystnad som gjorde hål, tom hål i de gråa cementväggarna.
”Du vet att man kan
frysa in ägg? För att spara, du vet. Eller adoptera! Det finns massor av barn
världen över som ingen vill ha. Snart kan det vara för sent. Det vore ju synd.”
Jag stod blickstilla,
tittade på den lilla människan med de stora sylvassa orden men lät tankarna
försvinna iväg, till de där som kämpar på en resa som handlar om att skapa ett
barn. Eller hämta ett. Ett sådant som ingen ville ha.
Jag
tänker på henne som efter otaliga försök till att bli gravid genom inseminering,
inte har några pengar kvar. Hon blev pank, utan barn men kvar med en längtan
ännu större nu än då. Men hon pratar bara om det om hon måste. Förutom med dem
som står henne närmast. Det är ju rätt svårt för henne.
Jag
tänker på henne som har ett barn. I ett annat land. På en adoptionsbyrå. Som väntat
i flera år, och som inte alls kan skynda på den processen. Varenda söm ska
synas, rispas upp för att tråcklas ihop igen. I snart tre år har hon väntat,
längtat efter att få hålla detta barn, som ingen annan vill ha, i sin famn. Men
hon pratar bara om det om hon måste. Förutom med dem som står henne närmast.
Det är ju rätt svårt för henne.
Jag
kom tillbaka till verkligheten, mina tankar skingrades av den lilla människan
som utan att bli inbjuden, fortsatte finna en anledning till min barnlösa
livmoder.
”Jag
säger det av omtanke”, sa människan.
”Nej
det gör du inte. Du säger det för att du är en nyfiken jävel, som tar dig friheter
du inte borde.”
… sa
jag givetvis inte. Men jag kunde ha gjort.
För
jag pratar inte om det om jag inte måste. Förutom med dem som står mig närmast.
För det är ju rätt svårt för mig.
Sen
när jag läser texten som cirkulerat om den barnlösa kvinna, tänker jag att jag
borde kanske ha sagt något. Då kanske i alla fall en liten människa, som av
omtanke rotar i mina inre organ, sluta såra människor så det känns, ända in i
äggledarna.
Men vi pratar bara om det om vi måste. Kanske inte en med
dem som står oss närmast. Det är ju rätt svårt för oss.
Vet ni.
