Att förstå...

Jag önskar att du förstod.

När vinden viskar och
dagen visar skuggor jag önskar att jag inte såg...
då förstår jag.

När stormen river min nakna hud och
broarna brister...
då vet jag hur det är.

Jag önskar att du kunde se det jag ser.

När min knytnäve når spegelglaset och
skärvorna visar sin sårbarhet...
då ser jag din tillvaro.

Jag önskar att jag kunde förklara.

När din blick når min och
du lägger din maktlöshet i mina händer...
då kan inga ord förklara det jag redan vet.

Jag finns här för dig...

När du går...

Jag vill att du lämnar tillbaka min tid.
Lämna dina ord vid tröskeln och lämna kvar din blick
utanför mitt fönster.
Jag mår bättre utan dem.
Låt kylan hänga kvar i luften och
sätt tillbaka solen på sin plats.
Den gör mer nytta där än hos mig.
Låt mörkret spela fritt och hindra inte skuggorna att leka av sig.
Dagen kommer alltid tillbaka med ljus och
låt det vara så.
Jag ber dig
låt det vara så.
Ge mig inte ord jag inte förstår och rätta inte till mina stavfel.
Jag väljer väg nu och kanske är det fel men kanske
håller jag på att lära mig?
Lämna kvar hösten
för jag tycker om dess färg och
jag tycker om att sparka undan löven och
jag tycker om när regnet får liv i mina tankar
så vill du vara så snäll och
lämna kvar hösten
när du går.

Och innan du stänger dörren,
låt mitt namn ligga kvar i hallen,
lägg tillbaka mitt jag i dess rätta fack och
ta med dig tystnaden efter dina steg
för jag har en egen
en egen tystnad men
jag har ingen egen höst och
jag behöver den
så snälla
lämna kvar hösten
när du går.

Jag släpper ditt namn nu...

Det svåraste.
Att förstå.
Att inse.
Att få klart för sig hur det är.
Att komma till insikt.

Jag har mött människor.
Skrivit namn i vacker sten och ritat signaturer och flyktiga möten i sand.
Jag har skapat band och
jag kallar er för änglar.
Mina änglar med specialsydda vingar så att de passar bara er.
Mina speciella änglar.

Jag har landat nu.
Jag har genom ord och händelser insett vissa betydelser och nu går jag vidare. Utan namnet som innan betydde skratt och glädje.
Jag är en del av ilskan.
Jag bär ett ansvar.
För oss.
För mig.
Men jag är den jag är,
jag vet min styrka och jag vet min svaghet och det kan du inte ändra på.
Inte denna gång.
Aldrig mer.

Änglarna ger mig lugn när du ger mig stressiga ord.
De ger ger mig kraft att stå längst fram när du knuffar mig bakom.
Mina änglar.

Jag vänder ryggen till nu.
Jag sänker mina trösklar medan du höjer dina.
Jag har patent på hårda ord om mig själv och jag släpper ditt namn.
Jag måste få liv i mitt eget igen.
Jag är jag och för någon är även jag en
ängel.

...och när mörkret sänkte sig önskade hon att hon hade skrivit ditt namn i sand...

Bär mig...

Låtsas att vi leker en lek,
kanske kurragömma och
låtsas att du hittar mig och bär mig
över stora vattendrag som gömmer det förflutna.

Hon faller med en önskan att landa rätt eller
bara lite mer bekvämt än förra gången och
hon samlar ihop de ord som betydde något för en tid sedan och
hoppas att deras mjuka kanter ska rädda henne.
Hon tror egentligen inte på själva flykten
hon tror på att lämna saker för att finna något bättre men
det ser alltid bättre ut på papper än det gör i verkligheten.

Låtsas att du skriver en bok om mig
där jag är hjälten som övervinner allt men
det är svårt att finna en handling än mindre mening i slutna famnar och
när det enkla blir för enkelt är det svårt att förstå sin sorg.

Hon skrattar med en längtan att visa rätt känsla vid rätt tillfälle eller
bara agera normalt när det krävs av henne och
hon målar blommor för hon har glömt hur man beskriver skönhet med ord.
Hon vet att åren aldrig kommer åter men
hon kan inte sluta hoppas på att få se dig igen och
förbereder sig ifall hon skulle höra sitt namn på någons läppar.


Låtsas att vi leker en lek,
kanske kurragömma och
låtsas att du hittar mig
på samma sätt
som du hittade mig för flera år sedan.



" och mamma...
bär bilden av dig
skär sönder mig
då saknar jag
då saknar jag"...

Inte bekommer det mig...

Idag bekommer det inte mig
att det stormar.
Jag fryser men det spelar inte så stor roll.
Inte idag.
Jag tog ett steg bort
gick åt sidan och
blev på så sätt inte längre delaktig.
Att stå bredvid och titta på
gör inte lika ont.


Jag är ok.
Jag är ok.
”Men vill du hålla min hand i din
en liten stund till”?






Idag bryr jag mig inte om
försenade val
trasiga möjligheter
dåraktiga beslut eller
förbrukade chanser.
Inte bryr jag mig om
smutsiga gator
överfyllda torg eller
stressade vardagsrutiner.
Jag är inte med där.
Jag valde en annan väg
lite längre bort.
Jag knuffas inte längre runt och

jag andas,
jag andas igen.
”Men om jag ber dig,
vill du då hantera varsamt
för jag vet inte hur man gör
när man går sönder”.

Inte bekommer det mig
att natten innehåller sådant
som bör läggas åt sidan
stoppas undan
glömmas bort.
Att minnen hakar sig fast
är ingenting jag tar notis om.
Inte idag.

Jag mår bra.
Jag klarar mig.
”Men om jag lägger mig här,
kan du hålla om mig då”?

Till de goda...

"Ni kommer att gå långt, sade hon utan att lyfta blicken
Mycket långt...

Lev din dröm. Låt den aldrig försvinna ur ditt sikte.
Bli aldrig bitter.
Bli aldrig en av dem som sitter där med kalla ögon och
besk smak i munnen och som undrar
varför de hamnade sist.
Låt inte cynism, elakhet och girighet få en plats i ditt hjärta.
När det hotfulla och svåra visas i din ögonvrå,
blunda lite lätt och minimera det farliga med hjälp av pekfinger och tumme.
Låt aldrig de hämndlystna få pilla i ditt hjärta.
Låt aldrig livet jävlas med dig utan kamp.
Mota bort falska leenden och kalla armar i dörren och
välj bort mörkret innan det väljer dig.
Stå upp, stå rak och lång och stå kvar
när det stormar som mest.
Låt ingenting skrämma dig till den grad att du ryggar tillbaka, vänder om
utan att försöka igen.
Älska mycket och länge. Släpp taget när det krävs av dig och håll ut.
Håll alltid ut.
Sluta aldrig att försöka och var aldrig rädd.

Jag är med er hela vägen, sade hon innan hon gick åt andra hållet.
Vart ni än går och var ni än hamnar.
Alltid".

Mannen på bänken.

Jag minns att det regnade
den dagen.
Jag minns inte vad klockan var eller
vad jag hade på mig.
Jag minns knappt hur din hand kändes i min men
jag minns att jag tog den och
jag minns att det regnade.
Mycket.

Inte ett ord hade vi bytt med varandra men
jag visste
att trots tusen ljusår
är du mig närmare än allt.

En annan dag i en annan tid
hade vi gått förbi
kastat ett öga på mannen på bänken och
undrat hur han hamnade där och regnet
hade aldrig nått vår hud
för var och en hade haft bråttom till sitt
men den dagen
minns jag regnet mest av allt.

Egentligen skrämde du mig där du stod med tom blick men
det var hur din hand skakade
hur ditt ansikte bad om möjligheter och
det var hur vi delade meningar som aldrig blev sagda
där
på gatan nära kiosken
där de alltid säljer cigaretter
till lågpris.

Du var som jag.
Ett steg ifrån det du är van vid
ett steg ifrån det du en gång hade.
Tusen ljusår, min vän
är egentligen ganska nära när man tänker på det.

Jag minns att det regnade.
Mycket.
Jag vände och sprang vidare och du satt kvar.

Du -

- mannen på bänken.