Jag släpper ditt namn nu...

Det svåraste.
Att förstå.
Att inse.
Att få klart för sig hur det är.
Att komma till insikt.

Jag har mött människor.
Skrivit namn i vacker sten och ritat signaturer och flyktiga möten i sand.
Jag har skapat band och
jag kallar er för änglar.
Mina änglar med specialsydda vingar så att de passar bara er.
Mina speciella änglar.

Jag har landat nu.
Jag har genom ord och händelser insett vissa betydelser och nu går jag vidare. Utan namnet som innan betydde skratt och glädje.
Jag är en del av ilskan.
Jag bär ett ansvar.
För oss.
För mig.
Men jag är den jag är,
jag vet min styrka och jag vet min svaghet och det kan du inte ändra på.
Inte denna gång.
Aldrig mer.

Änglarna ger mig lugn när du ger mig stressiga ord.
De ger ger mig kraft att stå längst fram när du knuffar mig bakom.
Mina änglar.

Jag vänder ryggen till nu.
Jag sänker mina trösklar medan du höjer dina.
Jag har patent på hårda ord om mig själv och jag släpper ditt namn.
Jag måste få liv i mitt eget igen.
Jag är jag och för någon är även jag en
ängel.

...och när mörkret sänkte sig önskade hon att hon hade skrivit ditt namn i sand...