De känner det i magen, samma som de känt så många gånger förr.
De känner av det, för de har spenderat delar av sina liv med att snabbt känna av, vara på sin vakt. Tassa, akta och välja rätt ord. De som vet hur det är, har utvecklat en närmast onaturlig förmåga att läsa av förändringar, märka tendenser innan det stora utbrottet, se linjer och ansiktsuttryck innan det utvecklas till elaka ord.
De är som ett levande sjätte sinne, även om de känner sig allt annat än just levande.
Som nu. Tiden när det mest är tomt. Tomt och tiden där det ligger en rädsla.
En rädsla, för när dessa människor tänker på långledigheten och familjen, är det inte det där mysiga och fina som dyker upp i huvudet, utan ögonblicket när allt bara blir kaos. Sekunden när glaset är tomt. Eller bara fylls på. När skratten i takt med julmusiken övergår i häftigt gråt och det enda som hörs är det som inte ska höras. Ljudet av knytnäve som träffar det där ömtåliga.
Det är en speciell klang, ett speciellt ljud som aldrig glöms bort. Ett ljud som man inte ska känna till egentligen för det ska aldrig behöva upplevas. Men dessa människor vet allt om det där ljudet.
Eller så vet de hur det är att fira jul med någon som är mer intresserad av en flaska med starkt innehåll än av någon annan. Som tittar snett och som låter hårda ord samlas i någons inre. Som skrattar och hånar och orsakar sprickor i självkänslan. Någon vars kramar börjar bli extra hårda och onaturliga strax efter den mysiga stunden framför julvärdens presentation på tv.
Kanske har de synliga sår. Kanske sitter såren i själen. Och skaver som ett skoskav.
Och de låter helgen passera. Går på tå. Hoppas och önskar. Att det starka i glaset ska ersättas med julmust. Att middagen ska fyllas med gemenskap och skratt och att tårar inte hör hemma där. Att kramarna ska vara just kramar och att känslan av kärlek ska ligga som bomull över allt.
De hoppas och önskar. En dag till.
En av tio känner oro inför julen. Var 14:de minut under julafton, juldagen och annandagen lyfter ett barn luren och ringer till Bris. Och hoppas att någon finns där. Tre gånger i timmen ringer en kvinna till en kvinnojour och under ett dygn kommer mer än 50 fall av våld i nära relationer anmälas till polisen.
Och ännu fler som aldrig kommer att anmälas.
För var det inte ditt fel? Egentligen..?
Var rädda om varandra. Låt ingen uppleva ljudet av hårt mot mjukt. Låt ingen få sprickor inuti. Älska, vårda och bry dig om.
För utan varandra är vi ingen.
De känner av det, för de har spenderat delar av sina liv med att snabbt känna av, vara på sin vakt. Tassa, akta och välja rätt ord. De som vet hur det är, har utvecklat en närmast onaturlig förmåga att läsa av förändringar, märka tendenser innan det stora utbrottet, se linjer och ansiktsuttryck innan det utvecklas till elaka ord.
De är som ett levande sjätte sinne, även om de känner sig allt annat än just levande.
Som nu. Tiden när det mest är tomt. Tomt och tiden där det ligger en rädsla.
En rädsla, för när dessa människor tänker på långledigheten och familjen, är det inte det där mysiga och fina som dyker upp i huvudet, utan ögonblicket när allt bara blir kaos. Sekunden när glaset är tomt. Eller bara fylls på. När skratten i takt med julmusiken övergår i häftigt gråt och det enda som hörs är det som inte ska höras. Ljudet av knytnäve som träffar det där ömtåliga.
Det är en speciell klang, ett speciellt ljud som aldrig glöms bort. Ett ljud som man inte ska känna till egentligen för det ska aldrig behöva upplevas. Men dessa människor vet allt om det där ljudet.
Eller så vet de hur det är att fira jul med någon som är mer intresserad av en flaska med starkt innehåll än av någon annan. Som tittar snett och som låter hårda ord samlas i någons inre. Som skrattar och hånar och orsakar sprickor i självkänslan. Någon vars kramar börjar bli extra hårda och onaturliga strax efter den mysiga stunden framför julvärdens presentation på tv.
Kanske har de synliga sår. Kanske sitter såren i själen. Och skaver som ett skoskav.
Och de låter helgen passera. Går på tå. Hoppas och önskar. Att det starka i glaset ska ersättas med julmust. Att middagen ska fyllas med gemenskap och skratt och att tårar inte hör hemma där. Att kramarna ska vara just kramar och att känslan av kärlek ska ligga som bomull över allt.
De hoppas och önskar. En dag till.
En av tio känner oro inför julen. Var 14:de minut under julafton, juldagen och annandagen lyfter ett barn luren och ringer till Bris. Och hoppas att någon finns där. Tre gånger i timmen ringer en kvinna till en kvinnojour och under ett dygn kommer mer än 50 fall av våld i nära relationer anmälas till polisen.
Och ännu fler som aldrig kommer att anmälas.
För var det inte ditt fel? Egentligen..?
Var rädda om varandra. Låt ingen uppleva ljudet av hårt mot mjukt. Låt ingen få sprickor inuti. Älska, vårda och bry dig om.
För utan varandra är vi ingen.
