Jag minns allt som en dimma av gråt och andetag som gjorde ont.
Och även om jag borde stå så rasar mina ben när jag ändå går.
Det är konstigt. Att man oftast inte ser de som står runt omkring
en. Som finns där när man tror att man är helt ensam. Som kämpar för en. Som
vill en väl. Människor, man genom att inte bry sig om sig själv, prioriterar
bort. Men som står kvar. Alltid. Några ord bort. En tanke som når fram. Det är
vackert. Jag är tacksam.
Jag har sprungit mot ett mål som hela tiden flyttats fram. Det här
får bli min läxa. Jag är ingen övermänniska. Det är mycket som måste landa. Som
har landat. Som gick sönder i fallet. Som faller på plats. Det är mycket jag
förstår. Nu. Mycket som kommer att ta tid att processera. Olika faser. Det
viktiga är: Vilan. Nuet. Bara vara jag. Utan krav. Dagar utan prestation. Dagar
där jag lär mig att falla mjukt. Eller bara att falla. I min egen takt.
Jag måste få dagar utan dig. Måste.
Och så finns det just människor. Som står där. Som stöttar upp utan att
du kanske vet det. Lite vid sidan om sådär. Som kämpar för dig. De lägger sin omtanke runt dina axlar
och de får dig att försöka. Lite till. En gång till. Det är vackert och det är
stort. Större än jag kunde tro.
Och jag tänker ofta på vad jag gjort för att förtjäna det.
Och jag kom just ihåg det jag så länge glömt: det finns inget mitt
liv och ditt liv. Det finns bara livet. För att leva. Så småningom. Jag ska
bara lära mig att sluta springa. Bara gå. Sakta. Framåt. Inte vända om. Inte
vänta in. Bara fortsätta.
Inte göra plats för dig och dem.
Vi hörs när livsenergin runnit i mig igen. Snart.
