Ibland saknar jag det som var.

Regnet föll den kvällen

den första kvällen

men

det var du och jag.

Det var du och jag, älskling och ingen storm i världen

kunde få oss isär.

Dagar blev månader blev år

och vi

var två som blev en

hela tiden

all the time

och du kallade mig baby och

du log så där som bara du kan.

Det var du och jag.

Du och jag baby.

Sen kom tiden när armar aldrig nådde ända fram

när tomheten blev ett med

dagen

natten

med oss

med oss och dina ord var aldrig samspelta med mina.

Mina ord försvann

du vet

den där gången när jag undrade om det var så det kändes

när allting tar slut?

Så mycket rusade

människor

årstider

tankar

men inte vi baby

aldrig vi

för i våra rum hade tiden stannat och hösten gjorde sitt

men

jag slutade aldrig hoppas på värmande hjärtan som bara gömt sig lite

kommit vilse och snart skulle hitta tillbaka

för jag önskade ju.

Baby.

Idag är ditt språk inte mitt och mina ord

passar inte in i dina meningar men

regnet föll den kvällen

den första kvällen

och allt för ofta tar saker slut.  

Jag är inte ömtålig, vackra...

Om jag fick en chans att leva om mitt liv

skulle jag inte

vänt ryggen åt dina tårar

jag skulle inte

ha skrikit mig hes

att du var för mig, ingenting

ingenting alls

för det var du,

det var du som fick min värld att sluta snurra

(eller börja)

Blå,

blå som himlen skulle jag säga att de var

dina ögon

men du skulle bara skratta fast

det gör inget

det gör ingenting alls

för det finns inget jag älskar mer

än ditt skratt, älskling.

Hur kan man älska mig?

Hur vill du att jag älskar dig?

Du vill närma dig,

hålla om.

Jag vill plocka bort din rädsla att hålla för hårt

krossa

och jag säger

jag är inte ömtålig, vackra

håll mig innan jag går sönder

lägg dig här

nära.

Stanna för alltid...

Om jag fick leva om mitt liv

skulle jag

börjat med att sopa bort min egen rädsla

för det finns händer som vill väl

och du

du vill väl

och jag

jag vill be dig ha tålamod

för dina blå ögon

gör att jag vill leva

Jag vill leva, älskling!

Älska mig...

Älska mig, bad hon.

Älska alla mina brister
mina fel
mina underliga funderingar
mina smala händer
mina lite för tjocka lår.
Älska mig.

Älska alla mina brister
mitt häftiga humör
min tråkiga filmsmak
mitt behov av organisation och kontroll.

Älska mig

när jag inte orkar mer.

Håll mig hårt och viska att du älskar mig.
Nära.
Jag vet
jag är udda
lite galen
ganska svår
men jag gör mitt bästa
jag försöker
jag vill lära mig.

Älska mig, bad hon.

Älska mig är du snäll...

(Och det jag önskar är att jag inte vore så lätt att glömma bort.
Att mitt namn vore värt att nämnas. Om och om igen. )

100 ord om vintern (1:a)

Så blev det så där kallt som jag önskade att det skulle bli.

Is på gator

på busskuren

på bilar.

Det är Februari och det finns ingen sol som är så vacker

som den som lyser i Februari.

Genom frost och snö.

Genom allt.

När jag flyttade till Göteborg trodde jag att vintern aldrig mer skulle visa sig.

För det hade jag hört och

jag deppade lite över uteblivna snöbollskrig och snö klädda träd.

Men när jag går med tjocka koftor och med bra musik i öronen

en snöig februaridag

så tror jag faktiskt att det finns sådant.

Även här.  

Jag kommer dit. Jag med.

Det är en ganska bra dag. Jag kan inte säga att jag är jättestark men jag är inte jättesvag heller. Jag klarar mig. Jag klarar det.
Det här med att inte stapla tillvaron på hög. Den har en tendens att rasa då och jag vet allt om hur saker kan rasa. Hur jag kan rasa. Det ingår inte i min plan riktigt för jag måste ju fortsätta. Jag måste ta hand om andra och mig själv.
Gärna mig själv.

För det är så. Jag är mitt eget förfall och min egen uppbyggnad. Jag är min egen gryning och mitt eget mörker. Jag bär första stenen till min vision och jag tar sista spadtaget när något ska begravas. Jag är min egen mot- och medmänniska. Jag försöker ro min båt samtidigt som jag är min egen storm och jag försöker segla när jag är mitt eget stiltje. Men ibland bor det en mästare i mig också. Det gäller bara att lära känna sig själv på nytt. Jag är en magiker, jag med...

När man är olycklig tror man att ingen älskar en. Att man är en nitlott kastad på en smutsig gata eller bara ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt. 
När vi tror att ingen ser, så ser någon. Vi skriker åt mörkret, vi springer ifrån oss själva och vi gråter i vår ensamhet. När vi lugnar oss, när vi andas i takt igen och när vi slutar att springa kommer vi att märka att det finns faktiskt de som stannat kvar. Vi behöver inte slåss mot världen. Vi behöver inte gå in i varje kamp med huvudet först. Det räcker ibland med att gå därifrån. När du är som mest ensam eller som mest osynlig kommer små små ljusslingor röra sig längst din väg. För när du tror att ingen finns där, så finns alltid någon.



Och det är så inihelvete skönt den där dagen när man slutar att överleva. När man inser att man faktiskt nått stranden, att man för längesedan är räddad. Man behöver inte utkämpa ett krig, det räcker med att bara leva.




Jag kommer dit jag med.

Så småningom.