Jag kommer dit. Jag med.

Det är en ganska bra dag. Jag kan inte säga att jag är jättestark men jag är inte jättesvag heller. Jag klarar mig. Jag klarar det.
Det här med att inte stapla tillvaron på hög. Den har en tendens att rasa då och jag vet allt om hur saker kan rasa. Hur jag kan rasa. Det ingår inte i min plan riktigt för jag måste ju fortsätta. Jag måste ta hand om andra och mig själv.
Gärna mig själv.

För det är så. Jag är mitt eget förfall och min egen uppbyggnad. Jag är min egen gryning och mitt eget mörker. Jag bär första stenen till min vision och jag tar sista spadtaget när något ska begravas. Jag är min egen mot- och medmänniska. Jag försöker ro min båt samtidigt som jag är min egen storm och jag försöker segla när jag är mitt eget stiltje. Men ibland bor det en mästare i mig också. Det gäller bara att lära känna sig själv på nytt. Jag är en magiker, jag med...

När man är olycklig tror man att ingen älskar en. Att man är en nitlott kastad på en smutsig gata eller bara ett skämt någon drog klockan 02.10 en lördagsnatt. 
När vi tror att ingen ser, så ser någon. Vi skriker åt mörkret, vi springer ifrån oss själva och vi gråter i vår ensamhet. När vi lugnar oss, när vi andas i takt igen och när vi slutar att springa kommer vi att märka att det finns faktiskt de som stannat kvar. Vi behöver inte slåss mot världen. Vi behöver inte gå in i varje kamp med huvudet först. Det räcker ibland med att gå därifrån. När du är som mest ensam eller som mest osynlig kommer små små ljusslingor röra sig längst din väg. För när du tror att ingen finns där, så finns alltid någon.



Och det är så inihelvete skönt den där dagen när man slutar att överleva. När man inser att man faktiskt nått stranden, att man för längesedan är räddad. Man behöver inte utkämpa ett krig, det räcker med att bara leva.




Jag kommer dit jag med.

Så småningom.