Det här med Söndagar (repris)

Söndag.

Jag älskar Söndagar.

Jag älskar att vakna

Fin present från en ännu finare vän!

hur sent som helst

eller tidigt

dricka morgonkaffe om och om igen

och gå runt i pyjamas hela dagen.

Jag älskar skratt.

För skratt är vackert och vackrast är du

när du skrattar.

Jag älskar samtal med innehåll, kanske tillsammans med lite (mycket) vitt vin och

jag älskar sms som får mig att le.

Jag älskar choklad, bullar och Clementiner.

Jag älskar en vacker bild.

När jag lyckas fånga det unika och fina. 

Jag älskar att andas i samtakt och jag älskar mina vänner.

Jag älskar att planera och att pricka för saker

på en "att göra" lista.

Jag älskar att ha kontroll.

Jag älskar att skriva och jag älskar överfulla dansgolv.

Jag älskar att se natt bli till dag och

jag älskar julen.

Jag älskar energi, älskar att fota och jag älskar att fylla lägenheten med tända ljus.

Och min dröm kanske aldrig slår in. Men andra drömmar gör det. Det är iallafall vackert. Det är också vackert att ta det där steget och känna
att man inte är ensam...
trots allt.

Jag älskar

när allt

börjar bli vackert.

Igen.

En tanke eller några ord..

Egentligen skriver jag inte längre. För bara några månader skrev jag mycket.

På papper

med bläckpenna

(Fotograf: inte jag)

stora funderingar om ganska banala saker.

Vackra drömmar

som formade sig likt eviga fotografier

fast i bokstavsform.

Hur ogärna jag än vill

så handlar det mesta ändå om dåtid eller framtid.

Om vem man är.

Egentligen.

Att man vill bort från den där gråa regnhimlen som tonar upp sig

men som man egentligt tycker är fantastisk vacker.

Och den där taggen

som sitter så där nära

gör hål och lämnar märken på det som egentligen betyder någonting.

Att vilja ha det där man önskar

hitta hem

finna sin plats

stressad över att inte göra det där man faktiskt vill

längtar efter

hoppades skulle ske.

Eller tog för givet skulle hända.

För allt är annorlunda nu..

Egentligen skriver jag inte längre.

Inte på samma sätt.

Inte med samma intensitet.

Orden låter inte lika vackert.

Förr gjorde dom det.

Det fanns en innebörd då.

En mening i det där som beskrevs med bokstäver.

En skönhet.

Men det var länge sedan nu.

Insikt... (repris)

Det kan vara bland det svåraste.
Att förstå och att inse.
Att få klart för sig hur det ska vara.
Att komma till insikt.

Alla relationer man knyter har en viss betydelse. Vi skriver en del namn i sten och andra, flyktiga möten skriver vi med vacker handstil i sand. Sakta och så småningom försvinner de med tiden.
Men så finns de andra. De människor som sätter spår och bosätter sig i ens hjärta.
De tar vi med oss. Var vi än går och vad som än händer. Vänner för livet. Själsfränder till det sista andetaget.

Jag har mött människor.
Jag har skapat band och
jag kallar er för änglar.
Mina änglar med specialsydda vingar så att de passar bara er.
Mina speciella änglar.

Jag kanske landar nu. Jag har genom ord och händelser insett vissa betydelser och nu går jag vidare. Utan namnet som innan betydde skratt och glädje.
För ibland visar sig relationer vara något helt annat än vad det var från början.
Jag är en del av de svarta ord som sades. Jag är en del av ilskan.
Jag bär ett ansvar.
För oss.
För mig.
Men jag är den jag vill vara och det kan du inte ändra på.
Inte denna gång.
Aldrig mer.

Änglarna ger mig lugn när du ger mig stressiga ord.
De ger ger mig kraft att stå längst fram när du knuffar mig bakom.
Mina änglar.

Jag vänder ryggen till nu. Jag sänker mina trösklar medan du höjer dina.
Jag är jag och för någon är även jag en
ängel.

...och när mörkret sänkte sig önskade hon att hon hade skrivit ditt namn i sand...

Orden bakom jag är ok...

Idag bekommer det inte mig

att det stormar.

Jag fryser men det spelar inte så stor roll.

Inte idag.

Jag tog ett steg bort

gick åt sidan och

blev på så sätt inte längre delaktig.

Att stå bredvid och titta på

gör inte lika ont.

Jag är ok.

Jag är ok.

”Men vill du hålla min hand i din

en liten stund till”?

Idag bryr jag mig inte om

försenade val

trasiga möjligheter

dåraktiga beslut eller

förbrukade chanser.

Inte bryr jag mig om

smutsiga gator

överfyllda torg eller

stressade vardagsrutiner.

Jag är inte med där.

Jag valde en annan väg

lite längre bort.

Jag knuffas inte längre runt och

jag andas,

jag andas igen.

”Men om jag ber dig,

vill du då hantera varsamt

för jag vet inte hur man gör

när man går sönder

för ofta”.

Inte bekommer det mig

att natten innehåller sådant

som bör läggas åt sidan

stoppas undan

glömmas bort.

Att minnen hakar sig fast

är ingenting jag tar notis om.

Inte idag.

Jag mår bra.

Jag klarar mig.

”Men om jag lägger mig här,

kan du hålla om mig då”?

Liten och stor...

När hon var liten

skulle hon vara liten

men också stor.

Stor som andra

stor som i att fixa själv, laga själv,

mata den som inte ville äta och

diska sju dagars gammal disk.

När hon var liten

var det viktigt att vara stor

nästan jämt men

inte vissa dagar

inte vissa veckor

för då var det lördagsgodis

på en måndag

film och skratt och lek runt huset.

När hon var liten var det viktigt med kärlek

från stor

men också kärlek från liten till stor.

Och kärlek fanns det gott om.

När hon var liten var det viktigt att vara stark.

Stark i starka händer.

Stark hos stor.

När hon var liten var det viktigt att förstå

höga röster om natten

låga röster på dagen

och det var viktigt att intala sig

att när solen går upp går annat ur.

Och hårda ord blir mjuka kramar.

Mellan vuxna.

Och frågor lärde hon sig att aldrig ställa.

När hon var liten var det viktigt att vara stor.

När hon är stor vet hon att det är viktigt att ibland

vara

just

liten.

För jag tänker drömma större...

För kaoset är ju redan här och jag tänker

ramla runt

famla efter och hitta

det där som jag länge letat efter och

jag tänker forma mina drömmar större och kanske

kanske de krossas hårdare men

jag tar den smällen.

Jag tar den.

För vad spelar det för roll

för kaoset är ju redan här.

Det blev sommar i år igen

brunbrända ben och rosévin och vitt vin

men aldrig rött

och när ditt leende smyger sig in vid min hals trivs jag nog lite extra.

Kanske när din mustasch formar sig efter hur du skrattar och

när dina armar visar hur en omfamning ser ut

vet jag att jag vill vara där.

Ett litet tag.

Tills någon av oss går vidare för det händer.

Det vet vi allt för väl.

Men just nu är just nu och

när hösten kommer kanske kaoset har blivit ett större kaos

men vad spelar det för roll?

Egentligen?

För det är ju så ibland

att man är rädd för att inte verka tillräckligt intressant.

Ganska ofta.

För jag är en sådan som gillar att dra ner persiennerna mitt på dan och handla på Ikea

och du vet att det ibland skrämmer mig.

Att jag säger att vi är så lika.

Fast ändå som främlingar.

Men det gör inget

för kaoset är redan här och en vän sa att man måste nå botten

för att kunna komma uppåt och

jag vet

jag vet det

så jag tänker drömma större

krossa hårdare

för sommaren är här men det kommer en höst och

kaoset är här men jag vet

att det kommer ett lugn.

Jag vet det.