Jag står ändå där...

Jag är ju det där rangliga huset i Grekland. Det där som pengarna inte räckte till. Där materialet tog slut och där arbetarna gått hem. För länge sen. Men jag står där.
Fast.
Som gjuten pelare i marken. Solen lyser ändå på mig. Trots allt. Trots förfallna väggar och trasiga knutar. Trots spruckna fönster och ovattnad jord.
Jag står där. Med materialet jag har. Som jag har samlat på mig genom år och händelser. Genom det jag skapat och det som andra skapat, för mig att bära. Och klara av. Jag står kvar. I storm och stiltje. Kanske orken inte räcker hela vägen. Kanske får jag vinka på hjälp. Där vid kanten av allt.
Men jag står ändå där.
Kvar.
Jag jobbar med styrkan. Jag jobbar med att bygga mig själv stolt och vacker för mig att betrakta. Och till slut till att tycka om.
För den jag är, bakom sprucken cement och trasigt virke, oavsett vad som händer, den kan ingen ta ifrån mig.

Till dig...

”Psst.

 Hör du mig? Jag finns här, alldeles bakom.

Jag vill bara säga några ord. Jag viskar dem.

Mjukast så.

Jag älskar dig. Glöm aldrig det”



Lev din dröm. Låt den aldrig få försvinna ur ditt sikte. Din tid är här och nu och det är upp till dig att göra det bästa av det.

Gör det du vill

drömmer om och

gör det som ditt hjärta önskar.

Bli aldrig bitter.

Bli aldrig en av dem som sitter där med kalla ögon och

besk smak i munnen och som undrar

varför i helvete de hamnade sist.

För du vet, det är sådana människor som förstör för andra

men mest

så förstör de lugnet

hos sig själva.

Låt inte cynism, elakhet och girighet få en plats i ditt hjärta.

När det hotfulla och svåra visas i din ögonvrå,

blunda lite lätt och minimera det farliga med hjälp av pekfinger och tumme.

Stoppa ner

lägg undan

men respektera det där vi inte kan rå över.

För i det oundvikliga ligger en kraft du måste våga hantera.

Låt aldrig de där hämndlystna få pilla och skava i ditt hjärta.

De där som egentligen vill vara som du och tro mig,

det är det många som vill.

Låt aldrig livet jävlas med dig utan kamp.

För du vet hur man kämpar.

Jag har sett det och

jag har känt det, de där dagarna du låg i min famn och önskade dig nya andetag.

När förtvivlan kaoset och sorgen tar tag i ditt inre och du faller handlöst ner

så vet jag att du kommer upp igen.

För du har gjort det. Flera gånger.

Jag hjälper dig. 

Jag hjälper dig alltid.

Du förstår, jag finns där bakom dig. 
  

Mota bort falska leenden och kalla armar i dörren och

välj bort mörkret innan det väljer dig.

I det färglösa finns ingen plats för drömmar och det har du massor av.

Drömmar.

Stå upp, stå rak och lång och stå kvar

när det stormar som mest,
men våga be om hjälp om kraften inte skulle räcka till.

Låt ingenting skrämma dig till den grad att du ryggar tillbaka, vänder om

utan att försöka igen.

Om du misslyckas så betyder inte det att du är misslyckad.

För jag vet att du gärna vill tro det.

Det betyder bara att du måste försöka igen.

Göra på ett annat sätt.

Vara envis.

Älska mycket och länge. Släpp taget när det krävs av dig och håll ut när du vet att det kommer löna sig.

Håll då alltid ut.

Sluta aldrig att försöka och var aldrig rädd.

Sluta aldrig vara dig själv.



Jag är med dig hela vägen.
Vart du än går och vart du än hamnar.
Alltid där bakom.

Alltid”