Jag är ju det där rangliga huset i Grekland. Det där som pengarna inte räckte till. Där materialet tog slut och där arbetarna gått hem. För länge sen. Men jag står där.
Fast.
Som gjuten pelare i marken. Solen lyser ändå på mig. Trots allt. Trots förfallna väggar och trasiga knutar. Trots spruckna fönster och ovattnad jord.
Jag står där. Med materialet jag har. Som jag har samlat på mig genom år och händelser. Genom det jag skapat och det som andra skapat, för mig att bära. Och klara av. Jag står kvar. I storm och stiltje. Kanske orken inte räcker hela vägen. Kanske får jag vinka på hjälp. Där vid kanten av allt.
Men jag står ändå där.
Kvar.
Jag jobbar med styrkan. Jag jobbar med att bygga mig själv stolt och vacker för mig att betrakta. Och till slut till att tycka om.
För den jag är, bakom sprucken cement och trasigt virke, oavsett vad som händer, den kan ingen ta ifrån mig.
Fast.
Som gjuten pelare i marken. Solen lyser ändå på mig. Trots allt. Trots förfallna väggar och trasiga knutar. Trots spruckna fönster och ovattnad jord.
Jag står där. Med materialet jag har. Som jag har samlat på mig genom år och händelser. Genom det jag skapat och det som andra skapat, för mig att bära. Och klara av. Jag står kvar. I storm och stiltje. Kanske orken inte räcker hela vägen. Kanske får jag vinka på hjälp. Där vid kanten av allt.
Men jag står ändå där.
Kvar.
Jag jobbar med styrkan. Jag jobbar med att bygga mig själv stolt och vacker för mig att betrakta. Och till slut till att tycka om.
För den jag är, bakom sprucken cement och trasigt virke, oavsett vad som händer, den kan ingen ta ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar