Till dig...

Jag skriver den här texten till dig. 

Du, som om en sekund en minut en dag kommer att känna det där hugget i hjärtat och tänka att allt är ditt fel. 

Det som sades, det som gjordes, det där som blev fast som inte eller aldrig skulle bli. Det som hände ändå. 

Det där ordet som satte sig som en tagg eller det där slaget som inte var meningen. Egentligen. Fast det träffade dig. Eller någon. Hårt. Men meningen.. klart det inte var meningen för hade du gjort annorlunda kanske allt hade varit bra nu. Kanske. Och så ligger du där med gråten i halsen och undrar hur du kan ha misslyckats så.  

Jag skriver detta till dig. 

Du som snart tar helg och tänker att denna helg ska bli annorlunda. Denna gång ska du vakna tidigt, dricka kaffe ute eller på balkongen och sitta där och bara njuta av varje sekund du faktiskt lever. Du ska ta på dig den där varma kappan och gå ut, andas höstluft och le åt att det faktiskt kom en höst till. 

Det blir inte så. 

För det där ordet som sades. Det där slaget som träffade. Hårt. De där tårarna. Bråken. Skriken. Tystnaden som lade sig över det där som skulle vara så fint. Så ordnat och vackert. 

Vet du… 

När det som kallas vardag äter upp det där som borde ha blivit och visar sin dåliga sida, så finns det fortfarande en sida till. För vi vet alla hur det känns. När manteln av dåligt samvete trycker dig hårt över ryggen. Vi har alla varit där. Olika situationer. Olika vardag. Samma mantel. Samma tyngd. Samma viskning... ”vad gjorde jag för fel. Vad skulle jag gjort annorlunda”

Jag skriver det här till dig. 

För du tycker att allt är ditt fel. Jag skriver den för att säga att det inte är det. För att du ska veta att du inte är ensam. För det vill man gärna tro att man är. 

Ensam. Men det är du inte. 

Jag skriver detta till dig. 

Till mig. 

Till oss.