Och ändå...

Och det finns en trasig stjärna i min hand
som bara himlen kan förstå

och ändå

älskar jag djupet i dina ögon
åren i ditt ansikte
kampen
som du formar i dina trygga händer
som du blåser liv i
och du blåser liv
i mig.

All the time.

Och jag vet
att du skrattar högt
när jag säger hej då hundraåtta gånger
men ändå stannar kvar
och jag vet
att du fångar mig
varje dag
varje timme
varje sekund.

Och jag vill hålla dig kvar
nära mina hjärtslag
och jag vill
ge dig alla möjligheter som du tror att du inte kommer att få
och jag vill
bosätta mig i dina drömmar och
aldrig
aldrig
ska du bli rädd.

Och det finns ett trasigt du i min hand
som jag andas på
för att väcka sovande leenden till liv.

All the time.

Det är så stort.
Så mycket större än jag minns det.
Träden.
Husen.
Människorna.
Alla pratar med en högre ton
rör sig snabbare än mig
stannar inte upp.
Jag står bredvid.
Flyttade ut ett steg och står vid kanten.
Försöker tänka i min egen takt
andas lugn och
flyttar fokus.
I slutet är det ändå jag som förlorar.

Ibland
när jag ligger för att sova
är ditt andetag det enda jag hör.
Ditt sista andetag som du var tvungen att ta i mitt öra
trots att jag var 2,5 mil bort
trots att jag inte kunde hjälpa dig
hålla dig
andas åt dig.
Ditt sista andetag
i mitt öra
mitt i en mening
mitt i ett samtal
och jag
jag var inte där.

Just nu är inga kamper till för att vinnas.
Det är att kräva för mycket.
Det handlar om att ta sig igenom
härda ut
hålla ihop.
Det handlar om att fortsätta andas.
Precis om jag önskar att du hade gjort
den kvällen
när vi hade vårt sista samtal.



Jag kunde inte göra något.
Förstår du?
Jag kunde inte göra någonting och
i raden av alla tester
förlorade jag även den
och
förlåt mig
förlåt mig för det.

Allt är så stort.
Mycket större än det var igår och
idag
idag är jag liten och
du
du är fortfarande
utan andetag.

(Jag fick ditt sista.)

Rakt in i väggen...

Det kom ifatt.
Slog mig i bakhuvudet
fick ner mig på knä.
Det kom plötsligt och
jag var inte alls beredd.
Allt kom ifatt
sköljde över
dränkte mig
helt plötsligt
klockan 15.45
denna kalla torsdag.

(Det var ju nu det skulle gå åt andra hållet?)

Det kom ikapp och jag hann inte undan och
nu är det sekunder i taget.

(Det var ju nu det skulle bli bra?)

Det föll över mig och
nu är det andra som får ta över.
Ett tag.

Jag kommer igen.

Kärlek till er.

Det var ok...

Idag är det en sån där dag.
När luften tar slut och
benen inte orkar bära.
När det blir för tungt att hålla inne
hålla fast vid
hålla kvar det som gör så ont.
Idag är det en av alla dagar
där någon viskar ditt namn
ber att få komma in
beredd att finnas till.
Redo att ta låta dig falla bara för att du behöver det.
Idag är en sån dag
där man önskar att man valt annorlunda,
där man önskar att kampen redan var tagen,
vunnen,
där man önskar att det var över.



Det var ok...
att andas lånad luft
bara man gjorde det diskret.
(och varsamt)
Det var även ok...
att hålla sin ångest
i sin hand
om man gjorde det på natten.
(och på dagen)
Det var också ok...
att torka sina tårar
med handflatan
om man gjorde det med ett leende.
(och med mod)
Det var ok...
(tills den dagen man slutade
att finnas)

Tiden...

Tiden...
Tiden går för fort just nu och
snart kommer det en förändring som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.
Det känns i varje muskel
varje fiber
i varje del.

Jag borde ha andats lugn
haft tålamod och väntat ut
istället för att drastiskt göra en helomvändning.
I sorg och bitterhet skapas olika planer men
många av dem borde aldrig ha gjorts.

Det kan bli bra.
Jag önskar bara att det kunde kännas
någonstans
någon gång
att det ska bli spännande.
Det hade gjort saker mycket lättare.

Nog om det...

En sak till...förbannelse till datasystem som min hjärna ABSOLUT inte vill lära sig.
Allt annat fastnar ju. Det räcker med att titta på ett telenummer så fastnar det och
annat skit som bara sitter där så fort jag läst det.
Kan tom minnas vilken kolumn eller sida något stod på.
Varför kommer man ihåg sånt?
Men detta...
Tror hjärnan har gått in i någon udda trotsålder.
Fuck it. Fotografiskt minne. Kiss my...
Det är bara det att om TVÅ VECKOR ska jag kunna detta!
Men för all del...
ingen panik!

Kanske är det ett tecken...

Efter ett fint samtal med en fin människa kom lite hopp tillbaka.
Och styrka.
Hon vet vad som behövs.
Hon har en styrka som kan förflytta berg och ger gärna av sig själv till andra.
Jag är tacksam för att ha träffat henne.
Även om det var på ett minst sagt konstigt sätt så är jag glad...

Elisabeth L, du är guld värd! ♥

Man ska inte begära...

Man ska inte begära att bli älskad
eller att någon annan ska stå ut med en
man ska inte lura in någon
i ett vilset liv
man ska vara rädd om andra människor
inte utsätta dem för ett oändligt sökande
en kamp
som inte är deras.

Man ska inte.

Jag har gjort det och jag ångrar mig.
Jag ångrar mig.


Ska vi sitta här tillsammans?
Du och jag och skrika ikapp
förbanna tiden
i maktlöshet?
Eller vi kanske bara
ska hyra en film?
Vi kan prata om livet?
Jag kan lyssna
jag kan göra det
för dig
för oss
så maktlösheten inte får fäste.
Vi kan stanna här
bli som alla de andra
för att passa in
inte sticka ut
bara för att höra samman.
Jag menar
det är något vi skulle kunna göra.
För jag vet hur svårt det är
att känna
att springa när fötterna sitter fast i etthundra kilo cement
att sjunga
att andas när någon satt lås på dina lungor.
Jag vet hur det känns att inte hitta ut.

Och jag har hamnat här
i din soffa
med en maktlöshet i mina händer
medan du skriker
skriker dig hes
(och jag känner inget annat än en lust att ge upp)

Fuck it!

Jag tar tillbaka allt.
Alla satans fina ord,
allt jävla dravel,
alla vackra formuleringar
om att lära sig och förstå.

Jag förstår ingenting.
Jag skiter i kunskap och visdom.
Jag har inte lärt mig någonting.


Jag mår inte alls bra.

Syster...

Jag kallar henne dum ibland.
Jag menar det inte
egentligen
för hon är fin.
Finast av dem alla.
Hennes skratt sätter sig fast
i väggar
i hela rum
i mitt inre och
varje gång hon ler
värmer hon någons frusenhet.
Hon värmer mig.

Jag kallar henne galen ibland.
För att hon är det.
Galen.
På sitt sätt.
Galen i skumtomtar,
galen i snö,
galen i livet.

Jag kallar henne ord ibland.
Hårda ord.
Ord jag ångrar.
För visst bråkar vi.
Vi är inte perfekta
inte bättre än andra
inte mer än någon annan.
Vi kämpar
med livet
med relationer
med oss själva.
Vi gör så gott vi kan.

Jag kallar henne syrran
ängel
själsfrände och
i mitt hjärta finns ett avtryck
av hennes existens.



(Och jag skulle sluta andas om du inte fanns i mitt liv)