Tiden...

Tiden...
Tiden går för fort just nu och
snart kommer det en förändring som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera.
Det känns i varje muskel
varje fiber
i varje del.

Jag borde ha andats lugn
haft tålamod och väntat ut
istället för att drastiskt göra en helomvändning.
I sorg och bitterhet skapas olika planer men
många av dem borde aldrig ha gjorts.

Det kan bli bra.
Jag önskar bara att det kunde kännas
någonstans
någon gång
att det ska bli spännande.
Det hade gjort saker mycket lättare.

Nog om det...

En sak till...förbannelse till datasystem som min hjärna ABSOLUT inte vill lära sig.
Allt annat fastnar ju. Det räcker med att titta på ett telenummer så fastnar det och
annat skit som bara sitter där så fort jag läst det.
Kan tom minnas vilken kolumn eller sida något stod på.
Varför kommer man ihåg sånt?
Men detta...
Tror hjärnan har gått in i någon udda trotsålder.
Fuck it. Fotografiskt minne. Kiss my...
Det är bara det att om TVÅ VECKOR ska jag kunna detta!
Men för all del...
ingen panik!

Kanske är det ett tecken...

Efter ett fint samtal med en fin människa kom lite hopp tillbaka.
Och styrka.
Hon vet vad som behövs.
Hon har en styrka som kan förflytta berg och ger gärna av sig själv till andra.
Jag är tacksam för att ha träffat henne.
Även om det var på ett minst sagt konstigt sätt så är jag glad...

Elisabeth L, du är guld värd! ♥