Hennes namn är Ella...

- Vad tänker du på Ella?
- Jag tänker på alla förlorade människor där ute
som inte känner den värme jag skapat åt dem.
- Vilka är dessa människor Ella?
- Människor utan ögon. Som du.
- Vad menar du?
- Du vet ingenting. Du kan inte se det som jag ser och
det är sorgligt tycker jag.
- Ella, vad vill du göra?
- Jag vill låta vingarna falla
så de ska kunna önska att de ska falla mjukt.
Mina vingar.
- Vad vill du att jag ska göra, Ella?
- Jag vill att du ska förstå.
- Förstå vad?
- Att somna med drömmar betyder inte att det inte gör ont längre.
Inuti.
Att radera har aldrig funkat för mig.
- Hur menar du Ella?
- Jag kladdar bara över det jag aldrig blir nöjd med.
Kanske är det därför ingen kallar mig vacker längre.
- Men du är vacker, Ella.
Du får aldrig tro något annat.
- Man behöver inte andas jämt heller. Bara man inte glömmer
hur man gör.



Hon heter Ella och är 15 år gammal.
Hon drömmer om ett nytt liv varje natt och
varje sekund föds hon på nytt med sig själv som åskådare.
Hon bär på två bomullsvita vingar. Hon har glitter på sina handleder och
hon bär på hemligheter som hon viskar i mörkret.
Hon är kantstött med en önskan att bli hel och
hon har svårt att inse hur vacker hon är.


- Hur mår du Ella?
- Som ni.
- Vi mår bra.
- Med fallna vingar vid sina fötter
kan ingen må bra.
- Du är fin Ella.
- Jag kommer aldrig att bli lika fin som någon annan.


Hon heter Ella och är 15 år.
Hon önskar att havet var fyllt av pärlor som hon kunde samla på och
hon besitter en styrka som andra skulle avundas men
som hon inte kan kontrollera och
när hennes ögon når spegelglaset inser hon aldrig
hur vacker hon är...

Hon vet hur man faller...

Det är i gryningen du märker skillnaden.
När nattens stjärnor lämnar avtryck
på hennes hud
kan du se förändringen.
Det finns ingen kvar att fråga.
Det finns ingen bok med svar att få tag i och
du viskar i hennes öra att
det gör ont.
Du lovade att stå kvar i motvind
att säga det du tänkte på
att ge det du har
men
när mörkret skingras
vet du att sista ordet är sagt.
Du vågar inte chansa mer nu.
Du vågar inte älska
för att sedan stå kvar med orden
-det gör ont-


Hon har gjort det förr.
För henne är det mer en vana
att falla utan skyddsnät
och hoppas
på kraftfulla armar.

När solen står som högst
ber du om en smekning
en frihet
som ingen upptäckt än.
Du ber om saker
hon för länge sedan valt bort
för att just slippa viska orden
-det gör ont-

Hon provar alltid med att le
fem sekunder längre
än igår för på så sätt
komma närmare sig själv
och
kanske är det så
att det tar tid att falla
när man vet
att det som gör mest ont
är faktiskt att landa

-Det gör ont-

men när hon faller
vet hon precis hur hon ska göra
vad som behövs för att landa mjukt


Hon har ett eget litet recept
delat med resten av världen
men sådant ska man inte
tala högt om...

När han går mot dörren som leder till hans helvete
ser han på henne och viskar
-det gör ont-

Hon vänder sig om och fortsätter falla...

Ett slags kunnande...

Hon kan räkna hur långt som helst
utan att blinka
och
hon kan ligga helt orörlig
när alla går förbi
och
ligga så
i fler minuter än det finns på ett dygn
och
hon kan försvinna utan att förlora sin plats
försvinna runt hörnet eller bara i någons tankar
(eller i sina egna)
Hon kan göra vad du vill
utan att egentligen finnas med,
utan att medverka.

Hon kan springa ganska långt utan att stanna och
ligga på rygg och räkna stjärnorna utan att tappa bort sig en enda gång och
hon kan viska ord en hel natt
bara för att få ett leende tillbaka.
(för människor är så vackra när de ler)

Hon kan finnas nära
alla dagar alla år
utan att vika en tum från din sida
utan att vara i vägen.
Hon är rätt bra på att vara osynlig
i ditt sällskap
och
hon kan hålla en hemlighet
i mer än tusen dagar
om du bad henne göra det.









Men hon kan inte sluta känna
dina varma andetag mot sin hud
den där gången när
du tog
hennes skicklighet
hennes värde
hennes jag.

(förstår du nu varför även änglar tappar greppet ibland?)