Om du eller jag skulle dö imorgon
 |
| Jag och min kamera. |
En enda mening.
Den har etsats sig fast den senaste tiden.
Tänkt den.
Sagt den.
En människa finns inte längre och nära döden är livet som närmast.
Oförutsägbar.
Den påminner oss om att aldrig ta något eller någon för givet och
hur den får oss att känns oss levande på ett konstigt sätt.
Bisarrt.
Men så är det.
En människa finns inte längre.
Döden gör livet mer levande.
Vackrare.
Skörare.
Man vet inte vad man ska säga men man säger det.
Ändå.
För tystnaden kan ibland vara det bästa samtalet man haft och
sorgen har en tendens att föra människor samman.
Och så vill jag tro.
På att det finns något.
Något stort.
Eller bara större.
Ovanför oss.
Som tar hand om och ser efter de som lämnar oss.
Som vägleder dem rätt.
Jag vill också tro
att de finns kvar på något sätt.
Hos oss.
Med oss.
Nära men ändå
så långt bort.
Det ger mig trygghet.
Att tro på det.
Och så blir det ännu mer tydligt.
Allt det där som betyder någonting
på riktigt,
här och nu och
alltid och
det jag vet att jag kommer ångra att jag inte hade sagt.
Det kommer att ta en stund men
det är en början.
Det är alltid en början.
Och till mina nära:
Om du skulle dö imorgon
eller jag..
vill jag att du ska veta att
jag är oerhört glad
tacksam
att ni finns i mitt liv.
Tack för alla stunder
minnen
chanser och
möjligheter.
För att ni finns och
för att jag har fått äran att få vara en del av ert liv.
Ni får mig att känns mig levande och jag tackar er för det.
Och ni...vänta inte för länge med det där
allra
allra
viktigaste.
