Och fan ta världen...

Han är här nu.

Årstiden med stort Å. Han som gärna piskar regnet mot asfalten och låter löven ligga kvar som klister på marken. Så där så de skaver lite grann.

Jag kan ta en höst till. Jag flyttar fokus en stund och tycker det är ganska skönt. Jag ser förbi nuet bara för ett tag.

För man kan sitta där skyddslös utan någon som helst anledning kvar och plötsligt drabbas av en stor glädje. Ett stillhet mitt i den stress som just nu bygger bo bredvid. Någon som skrattar. Högt och det gör att man kommer ur sin intetsägande tankebana. Det finns en glädje kvar trots allt. Det finns faktiskt luckor i vardagen. En liten flyktväg du kanske inte sett, ett samtal från någon du nästan glömt att du en gång älskat, ett meddelande som säger allt.

En kram från någon du tror inte längre bryr sig men som du skulle göra så mycket för.

Kanske bara en sorts stolhet att man överlevt hittills...

"Hon bara stod där. Som en lösning eller bara som någon med svar. Enligt henne hade hon aldrig flyttat sig. Jag hade tagit för givet att hon varit där en sekund för att sedan ta sin hand ifrån. Gått undan. Inte sett.

Men inte idag. Inte längre”.

Jag och min kamera och min höst.

Årstiden tar plats nu. Hösten med sina blöta skor, varma kläder och 

storkonsumtion på värmeljus. När jag var liten lade mamma alltid fram den mest varma och stickiga tröjan hon kunde hitta och tog på mig alldeles för mycket kläder för att det var livsfarligt att frysa. (För frös hon så frös automatiskt jag)  

Men jag tyckte om att frysa.

Jag ville känna årstiden så som den var. Hon gillade aldrig det. Varje år slutade det med öroninflammation eller halsfluss. Kanske hade hon rätt ändå, mamma. Men var vore livet om man inte fick känna sakerna så som de var gjorda för att kännas?

Så tänkte jag då...idag är det annorlunda.

"Du liksom försvinner. Bleknar. Din röst är inte lika självklar i mina drömmar längre och det skrämmer mig. Egentligen borde jag hata hösten för det var ju på hösten, snart på dagen, du tog ditt sista andetag. Men jag älskar hösten, mamma. Jag älskar den. Och ännu, fortfarande, så saknar jag. Jag saknar dig”.

Man tror att man förstår saker men egentligen fattar man inte ett skit. För plötsligt, helt utan förvarning drabbas man av sorg eller glädje, medgång eller bitter motgång. Man står som ett fån och inser att det var inte alls så här det skulle bli. 

Det var inte så här hon visade mig. 

Men jag ska lära mig...under tiden ska jag gå ut i denna blåsiga, kalla, varma, regniga, fantastiska, vackra, vemodiga höst och jag ska se färgerna och jag ska gå tills jag känner mig redo att se tillbaka. Och jag ska lita på att famnar finns att vila i. 

Och fan ta hela världen om det inte vänder snart, om inte ljuset blixtrar till vid horisonten när jag vänder blicken dit...