Den lilla rösten...

Det finns en massa ställen som vi inte vill besöka.

Livet förbereder oss på att de finns.

Det spelar ingen roll hur vi försöker undvika eller om vi avsäger oss alla band till ödet eller Gud eller vad det än må vara vi tror på,

för det vi känner under fötterna,

det där kalla källargolvet när katastrofen slår till,

är samma för dig som för mig.

På olika sätt men ändå så lika. 

Och någon sade att livet är fullt av krafter som vi inte ser.

De finns, även om du i din lilla värld

bestämt dig för att de inte gör det eller

att du inte ska tro på dem.

Det är i den där katastrofen som sorgen viskar saker till oss.

En väldigt tyst och vacker och varsam liten röst

vi får till låns en liten stund.

Den viskar små små saker som man bara hör

om man ligger riktigt riktigt stilla

nära det där golvet

som vi har valt att kalla botten.

Det är inte förren man hör dessa saker som man vet

vad man måste göra och det är då de flesta vet

hur det var att falla och hamna

längst längst ner.

På riktigt.

En vän lärde mig det. 

Och du är inte där förren du hör den där lilla viskningen.

Det är då insikten kommer och besluten tas.

En gång för alla.

Det är då alla frågor blir till stoft för svaren

svaren

suddar ut allt som innan kallades tvivel och sömnlösa nätter.

Det är då vi borstar av oss gruset och smutsen

tar någon vid handen och börjar om.

Avslutar och

börjar nytt.

Den där lilla rösten.

Så där nära nära det smutsiga jordgolvet 

som vi har valt att kalla botten.

Vi kommer inte undan.

Det är heller inte meningen.

Och det är när vi inser det som vi kan bli riktigt fria.

En vän lärde mig det.