Midnatt...

Vid midnatt faller jag igenom.

Hon kom bort sig någonstans
mellan ett samtal och en promenad och
hon har irrat omkring sedan dess.
384 dagar tog det att slita ut ett par stövlar.
384 nätter
400 stjärnfall där hon önskade sig något
varje gång
men aldrig
aldrig
fick hon det hon ville.
Hon begärde egentligen inte mycket alls.

Hon bär omkring på en längtan.
Hon har händer som fångar upp de fallna
hon har skrattgropar man kan vila i och
hon bär på ett skydd andra avundas.

Men hennes vingar är slitna och vid midnatt faller hon igenom.

Hon vill vinna tillbaka känslan
av daggvåta barfotapromenader
med någon som betyder mer än hon kan beskriva.
Hon vill hämta hem drömmen
där hon var flickan som levde bland längtans färger
och
hon vill hitta tillbaka till bryggan
där allt hände.
Där stormen förliste skeppet.


Hon är den som springer på Vintergatan
så att hjärtat ska slå lite extra
för det är på det sättet
hon får veta
att hon fortfarande finns till.
Hon är den som verkligen försöker
fast ändå inte.


Det var länge sedan nu och

hon vill känna att hon tillhör.



men när natten visar sin fulaste sida
viskar hon

”det är
bara så
tomt här
när ingen tanke bär mitt namn och

jag hör nog
inte hemma
någonstans”