Det är så stort.
Så mycket större än jag minns det.
Träden.
Husen.
Människorna.
Alla pratar med en högre ton
rör sig snabbare än mig
stannar inte upp.
Jag står bredvid.
Flyttade ut ett steg och står vid kanten.
Försöker tänka i min egen takt
andas lugn och
flyttar fokus.
I slutet är det ändå jag som förlorar.

Ibland
när jag ligger för att sova
är ditt andetag det enda jag hör.
Ditt sista andetag som du var tvungen att ta i mitt öra
trots att jag var 2,5 mil bort
trots att jag inte kunde hjälpa dig
hålla dig
andas åt dig.
Ditt sista andetag
i mitt öra
mitt i en mening
mitt i ett samtal
och jag
jag var inte där.

Just nu är inga kamper till för att vinnas.
Det är att kräva för mycket.
Det handlar om att ta sig igenom
härda ut
hålla ihop.
Det handlar om att fortsätta andas.
Precis om jag önskar att du hade gjort
den kvällen
när vi hade vårt sista samtal.



Jag kunde inte göra något.
Förstår du?
Jag kunde inte göra någonting och
i raden av alla tester
förlorade jag även den
och
förlåt mig
förlåt mig för det.

Allt är så stort.
Mycket större än det var igår och
idag
idag är jag liten och
du
du är fortfarande
utan andetag.

(Jag fick ditt sista.)