Tyst. Det är ofattbart tyst här och det är skönt. Har aldrig gillat tystnaden men idag är det det bästa jag upplevt. På länge. Det blåser. Blåser bort. Drar förbi och jag sänker axlarna. Jag tänkte kanske göra någon nytta. En annan dag. Sen. Om jag orkar. Bara om jag orkar. Kroppen får bestämma nu. Ingen annan. Just nu är jag ensam. Jag behöver vara ensam.
Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu.
Att komma till en återvändsgränd kan vara oerhört jobbigt. Eller fantastiskt. När kaoset lagt sig blir det oftast fantastiskt. Och stilla. Tankarna får fäste och man vet. Man förstår. Jag gör det.
Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu.
För livet ska ju vara just nu. Det som hände i det förflutna har satt sina spår och det gör ont. Förbannat ont. Det som händer imorgon vet vi inte ett skit om och det är svårt att leva i nuet. Vissa dagar är det det svåraste jag någonsin gjort.
Till slut tröttnar man. På att stå bredvid. Vid kanten. Vid sidan om. Hamna bakom eller utanför. Emellan stolarna. Trött på slocknande drömmar och initiativ. Trött på förbrukade chanser och möjligheter, på missade dagar för att man lever för någon annan. Trött. Så satans trött.
Det kanske är så enkelt ändå.
Tystnaden ligger kvar och jag trivs.
Iallafall idag. Kanske inte imorgon. Men här och nu...
******************************************************************************
Minns du
Kommer du ihåg
hur det kom sig
att det var så
och att det blev som det blev
men
det gör ingenting
ingenting gör det
för jag är stolt
över att ha haft dig
och
när andras ögon borrade hål i din själ
tog jag din hand och tryckte den lite hårdare
och du log
andra log inte men
det gjorde ingenting
ingenting alls
för
jag var stolt över att få gå vid din sida.
Det är så tomt nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar