Den största tomheten som finns..

Idag skulle jag kunna göra vad som helst för att få höra din röst.
Era röster.
Hundarnas skall i bakgrunden.
Sådär nära mitt öra
sådär nära
så den där tomheten som finns i bröstet försvann för en sekund och ersattes med kärlek.
Och värme.
Saknad.
Idag ville jag slå ert nummer
berätta om hur det är där jag bor
att vi faktiskt hade snö ett tag och att jag gör mitt bästa för att skapa mig ett liv här.
Om hur svårt det ibland kan vara och du skulle komma med råd.
Stötta.
Få mig att försöka om och om igen.
Så som du oftast gjorde.
Du skulle prata om allt det där som är farligt
beordra mig att vara inne
säga hur lugnt och skönt det är på landet och
du skulle inte alls lyssna på när jag säger att det där lugna ibland kan bli för lugnt
och
att jag ibland faktiskt trivs.
Här.
Jag skulle förmodligen bli irriterad.

Jag ville så gärna prata med dig idag.
Med er.
Jag ville så där mycket så det gör ont i hjärtat och
luften
luften tar slut
och krampen i brösten inte släpper.
Jag saknar er.

Vi skulle prata om våren och
du skulle säga något om hur fin den är men
att du vet att jag mår dåligt av den.
Våren.
Du skulle berätta om hur du vill börja plantera
börja odla
börja bygga om eller renovera
och
jag skulle
som vanligt
säga till dig
(för döva öron givetvis)
att inte ta ut dig
med allt du ville
fixa och ordna.
Jag skulle skälla.
Du skulle skratta och
om du visste
hur mycket jag saknar ditt skratt.
(I bakgrunden skulle andra röster säga samma sak och
du skulle skratta ännu mer och genom telefonen skulle man kunna känna värmen)

Jag ville så gärna
ringa dig idag
prata
eller inte säga någonting
bara höra
så du fanns kvar
så du hade det ok.


Och visst hade jag önskat
att du hade fått plantera
en gång till
att pappa hade fått hjälpa dig med det
en gång till
att vi hade kunnat vara samlade
en gång till.


Jag saknar dig.
Er.
Så mycket.
Jag saknar oss.


 ♥