Jag tror att det satt ett hjärta där en gång...

Dina händer avslöjar en hemlighet om att lyckas eller kanske bara om att överleva sitt eget kaos när man på förhand är dömd till att förlora men du står alltid rakryggad med kärlek ända ut i fingerspetsarna och aldrig skulle du gråta, inte ens när dina stjärnor som lovat dig ljus i natten, slocknar. Jag önskar att jag vore som du...


Att stå inför ett vägskäl.
Ett val.
Kanske har det alltid legat där och lurat men nu går det inte att vänta längre.
Det skrämmer mig en del. Jag vill inte bestämma. Jag vill inte vara den som tar beslutet för i de flesta fall så slutar det med att jag väljer fel.
Jag är sådan.
Det har jag lärt mig,
En sån som alltid får den andra vägen.
Den som ingen skulle ha valt och som alltid innebär mer jobb. Hur vet man vad som är det rätta?
Hur vet man vilken väg som är enklast? I detta fall finns ingen enkel väg.
Ingen riktning som innebär mindre arbete.
Ingen vacker stig att sätta sin fot på.

Undrar om det någonsin funnits det...

I slutet kommer det att löna sig. Det vet alla. Jag med. Någonstans. Det handlar om att hålla sig fast. Hitta en punkt som jag kan fästa blicken på när det snurrar för mycket och ha tålamod. Mycket tålamod.
För det handlar ju trots allt om ett liv.
Mitt liv.
Min framtid.
Det måste väl ändå vara värt något?

Enkelhet är något som får ligga på is ett tag.
Tålamod och kraft är något jag måste lära mig mer om.
Hitta tiden och förmågan att vinna tillbaka en liten del av det som försvann.
Ännu ett styrkeprov ska genomföras...

Hon lurade världen med sitt leende sina bruna ögon
(och bleka läppar)
och hon lurade sig själv
mer än tiden orkade tillåta.




Men jag vet nu.
Jag vet...

Man ska inte begära att bli älskad
eller att någon annan ska stå ut med en
man ska inte lura in någon
i ett vilset liv
man ska vara rädd om andra människor
inte utsätta dem för ett oändligt sökande
en kamp
som inte är deras.

Man ska inte.

Jag har gjort det och jag ångrar mig.
Jag ångrar mig.

I hans ögon finns något som kallas Ingenting.
Detta tunga kalla
Ingenting
är det han kommer hem med, som han ställer ner på mattan i hallen innan han säger hej
till
tystnaden.