Som om hon visste att det inte skulle hjälpa men hon gav dem sitt största leende.
Hon gjorde det hon kunde bäst.
Kanske såg de inte det som kändes mest
denna gång heller.
(Egentligen var det det enda hon ville
att de skulle se
att deras händer skulle låta henne vila en stund
att de skulle ersätta hennes tystnad
med ord hon själv kanske skulle ha valt).
Hon förstod en annan verklighet
hon hade nuddat vid den och
nu gömmer sig bilder bakom hennes ögonlock.
Hon är mer värdefull är hon själv finner förmågan att förstå.
Att vara trygg, sade hon stilla.
Att kunna känna luften som gör att man finns till.
Det är så det ska vara.
Vinden dröjde och den kalla natten
kändes ännu mer kall.
Hon frös, jag såg det men ändå erbjöd hon sig att värma mina händer.
Mina ord fanns inte till hands just då.
Undrar om hon märkte det?
Tystnade fick henne att le för en stund.
I am strong, skrattade hon
Men jag visste...
Not all the way trough...
Never all the way trough...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar