Det var sättet hon talade på...

Idag saknar jag.
De mina.
Min syster.
Mina vänner som inte är här.
De som ligger som bomull runt mitt hjärta.
De som förstår på ett sätt som bara de kan.
Som känner mig.
Som låter mig vara den jag är
utan att fråga varför.
För de vet.
De vet.

Idag vill jag vara där de är.
Nära och
bara prata om det som vi kan prata om.
Skratta åt det som vi förstår eller inte förstår :)
Sitta tysta och tycka det är ett fint samtal.
Just då.

Idag vill jag lägga blommor på din plats och
prata
berätta
om livet som faktiskt gick vidare
om stunder jag velat vara utan
om saker som händer som gör mig lycklig
om allt.
Precis som förr.
Precis som innan du slutade att andas.

Idag saknar jag någon
som jag önskar att jag lärt känna
den där kvällen
en höst
i en annan tid.
Många gånger ångrar jag det valet jag gjorde
den där natten
den där gången
den tiden
för länge länge sedan...

Det var sättet hon talade på, så där vacker men förvirrat som gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
Hon berörde mig på ett sätt
som jag inte trodde var möjligt.
Hon hade en liten liten grop i vänster kind
där hon samlade sina leenden och jag ville lägga mig alldeles intill
bara för att få vara nära.
Hon skulle kunna få vara min,
bara min.
Så där som en hemlighet som ingen någonsin får veta.
Aldrig någonsin.

Hon rörde sig så enkelt, som om hon flög fram
och
när hennes händer rörde vid min sårbarhet
kunde jag nästan inte andas.
Hon kan säkert förflytta berg bara genom att le, tänkte jag stilla.
Hon var mäktig.
Hon var enkel.
Hon var vacker.
Hon hade kunnat vara min,
bara min.
Som en låtsas kompis som bara jag såg,
som fanns vid min sida
dag som natt.
Som ingen annan kunde röra vid.

Det var hur hon lade fram sina tankar och funderingar
den där dagen som gjorde att jag inte kunde slita blicken från henne.
Hon rörde vid mitt innersta och
aldrig
aldrig
blir jag densamma igen.
Hon skulle kunna få vara min,
bara min.
En hemlighet
en stilla stund
en dröm...