Vissa dagar är inte mina dagar...

När allt går åt fel håll och du inte hittar rätt väg alls. När saker du tar i går sönder, även någons hjärta, och plötsligt står du där och känner någons tårar på din hud.
Vissa dagar bara är det så. Vinden blåser inte det håll du vill och ibland, ibland måste det få vara så. Hur ska du annars kunna känna skillnaden?
En person frågade mig idag hur det känns att bara ha sin syster kvar i livet? Att inte ha någon annan kvar? Inga föräldrar eller nära släktingar att luta sig tillbaka mot...
Om hon bara hade kunnat se den smärta den frågan skapade.
Jag svarade som jag brukar svara...det går men det är svårt i vissa stunder. Men det går bra. Min syster är mitt allt och vi klarar oss...vi klarar oss faktiskt.
För det gör man ju. Hur hårt man än faller så efter ett tag så fixar man det. Nästan alltid iallafall. Men det tar tid och det måste det få göra. Tiden läker men det blir aldrig helt bra. Den lindrar.
Saknaden blir inte mindre, bara mindre plågsam.

Det var genom dina rörelser
jag vågade leva
(eller finnas på riktigt)
Kanske som du alltid velat.

Och det var genom ditt skratt
jag satte hopp om lycka
(eller förstod att det fanns ett leende
jag inte upptäckt än)

Jag vet hur du kämpade och
det var i den kampen
du fann ljuset som nu vägleder mig
(eller får mig att gå vidare)

Så som du skulle ha gjort...


Tack syster för att du finns...:)

Love!!


Något lite mer lättsamt...Chilli är fortfarande lika jobbig...